Sjukskriven från och till under största delen av de senaste 10 åren. Värk i kroppen och deprimerad. Kom tillsammans med f-kassa och abesförmedling fram till att en psykisk utredning borde göras. Även psykolog på sjukhuset ansåg att det vore bra, Ställdes i kö. Inte vårdgarani och väntetid ca 1 år.

Fine.. innan utredningen är gjord får jag ingen annan hjälp med min kroppsliga smärta.
Jag går i stort sätt bara och väntar. Med värk.. deprimerad.. mer värk. mer deprimerad..

Pratat och tjatat på psykiatriken jag träffade,han är nyanställd, långa köer och ingen personal säjer han.
Erbjuder mig medicin.. gå hem och googla denna och tycker du att det passar dig så kontakta mig.
Medicinen är för dem med bipolär sjukdom?! Varför skulle jag äta den? Är jag bipolär?
Ringer upp honom och säjer att jag INTE tänker äta någon mer medicin utan att jag fått utredning och ev diagnos ställd!!
Ska jag äta cancermediciner och varför inte slänga åt mig bromsmediciner mot aids ?

1 år av väntan har nu gått och helt plötsligt är väntetiden 2 år och kön står stilla pga personalbrist…

I det verkliga livet går dagarna och livslusten minskar och smärtan och var är respekten för människan?
Är jag ett nummer på ett papper?

Hade det varit armen som var trasig hade jag varit lagad flera gånger om.. Varför inte samma regler för hjärnans mående?