Under hela anhörigs uppväxt har jag följt ett drama som jag ösnkar att den anhörige fått hjälp med. BUP o skola svek. Socialtjänst och psykiatrin likaså. Otaliga är de gånger vår anhörige förtstil sjukhus. Många gånger har skärskador hjälpligt sytts igen. Överförd från kirurgen ibland till psyk där övernattning ibland stått att få. Otaliga diagnoser har satts. Under tre år har vår anhörige träffat närmare 20 stycken olika läkare. De flesta inhyrningsläk. Vi anhöriga har skrivit, bett om reiktig utredning och sammanhållen längre vårdtid och vårdplan. Det svar vi fått:”Vi kan inte kvarhålla någon mot dennes vilja”. ”Vill den lämna oss, kan vi inget göra”. På samma sätt har socialtjänsten agerat. Trots tvångsmöjligheter har man hela tiden skyllt på vår anhöriges brist på motivation i alla avseenden. Man har passivt stått vid sidan och åsett tilltagande drogmissbruk och självskadebeteende. ”Er anhörige saknar sjukdomsinsikt” är ett ofta förekommande svar till os anhöriga som betraktats som besvärliga när vi gång efter annan slagit larm.
Från år 2006 till dags datum har psykiatrin och samarbetet med socialtjänsten uteblivit för vår anhörige. Som idag är diagnosticerad med hepatit C och rösthörande. Det lidande som personen genomgår är fullt synbart.
Vi anhöriga har försökt bära del av vår kära anhöriges bördor.
Men var finns proffesionell hjälp för behandling av posttraumatiskt stressyndrom och rösthörandet? Som orsakar sånt lidande. Personen är idag drogfri, men får fortfarande inte hjälp.