Min mamma Anita dog 42 år gammal inlagd på Beckomberga sjukhus 1991. Sedan 1996 har jag försökt få ut hennes journaler, först från det tidigare journalarkivet och nu från landstingsarkivet. Jag har både skrivit personliga brev och ringt. Svaret jag fått är att journalerna är borttappade. (?)Hur är det möjligt att en person avlider på ett mentalsjukhus och att ansvariga sedan säger att journalerna kring personen är borta. (?)

Anita var inlagd på St-göran i perioder och gick på dagverksamhet i Hässelby. Hon gick även till en psykolog. Alla journalanteckningar kring henne är borta, det finns inga journalanteckningar alls någonstans. Jag är idag i kontakt med en jurist på landstingsarkivet, som säger att de letar. Men att journalerna borde dykt upp i och med datoriseringen. Alltså att journalerna måste ha hamnat fel någonstans, men att de finns. Det var nu ett år sedan juristen på landstingsarkivet hörde av sig till mig.

Anledningen till att jag vill ha ut journalerna är inte för att jag egentligen vill läsa dem. Det var min mammas liv, och hennes journal. Utan för att det fanns en tid i mitt liv då jag själv mådde psykiskt dåligt bla pga min uppväxt, och ville lära känna min mamma och det som en gång var, för att få en ökad förståelse för mig själv och mitt eget mående då. Min mammas öde och liv är en stor sorg i mitt hjärta, och det är med stor sorg jag upptäcker att det faktiskt går till så här i journalhanteringen inom psykiatrin.

Vidare vill jag också nämna att jag själv har bett om att få ut mina egna journaler. Det var för ett år sedan, och jag har ännu inte hört något. (?) Jag är egentligen inte så intresserad av att läsa dem, då jag tycker psykiatrin är helt oseriös. Hur ska man då ens kunna lita på vad som står i journalerna. Det är ju dessutom människor som inte ens känner en, som träffat en i en kvart, som skriver i dem, och kring gamla förlegade manualkriterier och diagnosetiketter. Min uppfattning är att psykiatrin är sjukare en de människor som håller psykiatrin uppe. Jag skulle aldrig vilja jobba inom psykiatrin som den ser ut idag, och jag förstår inte ens hur man kan ställa upp på det under rådande förhållanden.

/Jessica