Efter att ha läst många ilägg, men långt ifrån alla, inser jag att mina problem känns ganska små.
Jag har drabbats av en utmattningsdepression. Jag har levt i ett destruktivt äktenskap i många år, har haft ett tufft jobb och en massa andra händelser som till slut tog mig till en depression som jag antagligen haft i många år, sk dold depression. Min läkare har varit fantastisk under den här tiden jag har varit sjukskriven. Nu har det gått ett år av stort mörker och enorm trötthet. Min läkare gav mig tid att tänka efter och förstå att om jag ska bli frisk så behövde jag ta antidepressiva medel. Jaghade ett stort motstånd till att ta antidepresiva men insåg till slut att göra som min läkare rådde mig. Jag har stort förtroende för min läkare som arbetar på den vårdcentral där jag har listat mig. Jag går alltid till henne om jag behöver en läkare och har gjort så i mer än 10 år. Det gör att hon vet min historia och känner mig mer än om jag kommer till någon jag inte träffat förut. Hur som helst så började jag med antidepressiva på en låg dos som vi ökade sakta till den dos jag äter dag, 40 mg citalopran för att efter ca 6 mån komplettera med mirtazapin samt sobril vid behov. Jag fick från första början remiss till vårdcentaralens kurator som var till stor hjälp och mycket kunnig och erfaren. Dock får man endast hjälp av psykolog eller kurator 10 ggr. Jag har valt att fortsätta gå till en psykolog privat. Det tUtöver psykolog får jag får via sjukgymnastiken hjälp med stresshantering två timar/vecka. Min förhoppning är att börja återgå till mitt arbete i början på nästa år och därefter trappa ner på medicinen. Min största rädsla är att hamna där det var som mörkast igen. Jag väljer att tro på min framtid med en mycket bättre psykisk hälsa.