Sedan tonåren har mitt liv varit en berg och dalbana… År 2009 (då jag var 22) ville jag ta tag i mitt mående. För att göra historien kort gick det till såhär:
”Hej jag mår dåligt”
”Är du självmordsbenägen?”
”Ja”
”Du får börja tala med en kurator och så skriver jag ut lugnande, sömntabletter och anti depressiva”
De antidepressiva var ungefär 100 tabletter. 10 dagar senae gjorde jag en intox på de jag fick utskrivet. Egentligen tyckte jag det var konstigt att jag fick utskrivet så mycket på en gång med tanke på att de visste ju att jag var suicidal.
Helikopter, Slangar, maskiner och kateter och jag var nära döden. Den sommaren var jag inlagd två gånger på NÄL i trollhättan, 55an och 57an. Jag ville aldrig bli stämplad med en diagnos men enligt alla utredningar man gjorde lutade det mot borderline/depression. Sista gången gav de mig en medicin som jag inte ens skulle ha. Några veckor senare fick jag höra att han hade fått sparken. Den gången sa jag till dem att jag orkade inte må så dåligt längre, jag ville få slut på det hela. Hembesök av akutteam gav mig inget, jag behövde arbeta med mig själv 24-7 om jag skulle kunna fungera. Psykiatrin bad mig vända mig till socialen, vilket jag gjorde. Socialen sa att det var psykiatrin som skulle hjälpa mig med det just för att jag var i kontakt med dem sedan tidigare. Där stod jag i mitten mellan två olika myndigheter. Men eftersom jag fick en toppen socialsekreterare ordnade hon hjälp åt mig även fast hon inte behövde. Jag hamnade då på ett behandlingshem utanför Uppsala. Det är nog det bästa som hänt. 365 dagar på ett behandlingshem har förändrat mig till att jag äntligen kan stå på två ben, utan att vackla, utan att självskada. Resan var lång och krokig. Men med hjälp utav kompetent personal på hemmet, kom jag fram till mål, sambo, fast jobb och skall snart genomföra min drömresa. Under denna vägen har jag mött människor som berört mig så mycket, människor som har råkat ut för riktigt dålig psykvård, vård över lag. De har blivit ignorerade patienter när de kommer in med skärsår, förlorat kötid till LSS boende pga dokumentfel, väntetider för olika slag, osv osv osv. listan är lång. och det värsta av allt är att jag tror inte det kommer att bli bättre, känns som om det bara blir värre. Myndigheter vet inte om att det är människoliv de handskas med, inte mjölkpaket på ica…