Jag hade inte levt idag

Jag har under många år mått dåligt, haft ångest, inte velat leva osv.
Det värsta är att det oftast inte tas på allvar.
När jag förra sommaren flera gånger ville ta mitt liv, ringde jag en utav gångerna till vårdcentralen och berättade kort att jag mådde dåligt och behövde hjälp. Det var mitt första rop på hjälp.
Jag fick en tid samma dag. Efter samtalet somnade jag, av utmattning, pga att jag mådde så psykiskt dåligt.
När jag vaknade var det som bortblåst och jag ringde vårdcentralen och sa att jag ville avboka tiden.
Men jag visste egentligen att det inte var som bortblåst, det var så jag hade mått länge. Ena stunden ångestattacker och vill bara dö, det finns ingen annan utväg, det gör så ont.
Andra stunden mår man bätter, och bara hoppas och intalar sig själv om att det inte kommer bli så igen, jag kommer inte må så dåligt att jag vill dö igen.
Men det brukade komma tillbaka efter ett par dagar eller någon vecka..

Det jag tänker på är personen jag pratade med i telefon och jag sa att jag försökt ta mitt liv. Sen två timmar senare ringer jag och säger att jag mår bra.
Hur många människor döljer att man vill ta livet av sig? Det är inget man pratar öppet om. Man vill inte ha hjälp, för det enda utvägen som finns är döden, det är så man känner.
Man orkar inte ta tag i att hjälpa sig själv.

Hur ska man sedan klara av allt som krävs från försökringskassan och vården osv osv för att i allt detta se till att få hjälp och försörjning?
Hade det inte varit för min mamma hade jag inte levt idag. Hon har hjälpt mig med allt, inte hade jag för fem öre orkar något utav det som krävs från en sjuk människa.
Utan henne hade jag tagit livet av mig för flera månader sedan, för det var min ända utväg.
Nu hjälpte hon mig att kunna fokusera på att bli bättre, på att reda ut så att man inte längre vill ta livet av sig. Hon skötte allt det andra, så jag fick tänka på mig.

Idag är jag inte längre lika deprimerad, men jag kan inte säga att jag är lycklig. Jag fungerar inte som en normal människa.
Jag klarar ingen stress överhuvud taget. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag har svårt att lyssna, därför tackar jag för att det finns mejl, så att jag kan gå tillbaka och läsa.
Ringer jag tex arbetsförmedlingen och pratar om något så är det som att det går in i ena örat och ut i det andra på en gång.
Jag känner att jag alltid kommer att ha dessa problem och aldrig kunna fungera normalt igen.
Men det finns ingen förståelse för de följder som man får eller i alla fall jag fick efter en svår depression.
Jag har inte ens någon diagnos. Någon som vet?

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig egentligen.
Vet knappt vad jag skrivit..

  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB