Jag är en tjej från Stockholmstrakten och min historia skiljer sig nog inte mycket från andras.

Jag har sedan maj 2008 stått i kö för att få en neuropsykiatrisk utredning och varje gång jag ringer till sjukhuset så får jag bara svaret ”Du står fortfarande i kö” – något som hjälper föga.
Sedan 2008 har jag kämpat för att få bukt med mig själv, jag har varit hos otaliga terapeuter och ”hobbbypsykologer” som jag kommit att kalla dom.
Under dessa 3½ år har de lyckats skriva ut en medicin som förvärrade mitt problem (aggression/depression), sedan skrev de ut en ny medicin för att ”testa om den funkar bättre”.
Inte någon gång blev jag informerad om de bieffekter som kunde uppstå utan har sökt upp detta via nätet och på informationslappen som kommer med medicinen.

Under våren 2011 försökte jag begå självmord och skulle varit död hade jag inte haft en snabbt agerande sambo.
Första sjukhuset han i panik åkte till vände honom ryggen. Han kom barandes med mig i famnen och två sjuksköterskor som stod utanför sa bara kallt att de inte hanterade akutfall.
Desperat körde han vidare till ett sjukhus som struntade i kommunstillhörighet och således räddade mitt liv.

Efter incidenten har min kommun struntat i att följa upp detta. Det enda de gjorde var att ge mig tid hos en terapeut 2 månader(!) efter detta och det hon gjorde var att ”briefa” mig i 10 minuter och sen var det inget mer med det.
Jag känner att jag håller på att gå under och jag är inte ens 30 än.

Tänk om jag bara kunde rycka upp mig, vad lätt allt vore…