Medicinerad, förvarad och förnedrad. Det har vi många gemensamt.
När man som längst ner på näringskedjan desperat söker efter något att hålla fast vid kommer det en pillerburk. Den kan i bästa fall öppnas med en hand, men behöver du använda båda händerna faller du ned djupt. Djupare än någonsin tidigare, mörkt och smärtsamt.
Har du tur kan någon sitta med dig ett par minuter men du hinner inte säga någonting ändå. Det krampar sig fast i bröstkorgen, huvudet, hjärtat, kroppen. Det gör så fruktansvärt ont men det syns inte.
Någon ser på dig och antecknar några ord, vem är den där personen att bedöma det som sliter inombords?
Vill de hålla sig duktiga sätter de dig inom väggar omöjliga att bryta sig ur. Där är du förvarad ett tag, till de åter igen skriver något ord och släpper dig hem med en ny pillerburk.
Föraktad av samhället, förtärd inifrån och ut. De har tappat hoppet, jag har tappat hoppet.

Nu ska du ta hand om dig själv, säger de. Fortfarande lika sargad och svart i själen väljer du att antingen orka eller inte orka. Ingen förstår om du orkar och ingen förstår om du inte orkar. När ska du bli befriad? Vem ska hjälpa dig?

Som försökskanin har jag nu förtärt över 30 olika mediciner vars syfte jag inte vet än idag. Min naiva inställning till läkare är bortblåst, den försvann när de dömde ut mig.
Nya individer blir berövad själen varje dag. Den här cirkeln har inget slut.
Medicinerad, förvarad, förnedrad.