I dagens tidning får man frågan: Tror du att du skulle få hjälp av psykvården om du behövde? Här kommer min enda erfarenhet av hur det är att söka ”psykvård” som svar:

För ett antal år sedan utsattes jag för en våldtäkt av flera män. En tid efter det inträffade började jag må mycket dåligt med ångest och svåra sömnproblem. Min första kontakt med vården i samband med det inträffade var husläkaren som skrev ut en mindre mängd insomningstabletter. När jag fick receptet fick jag också veta att om jag behövde mer stöd skulle jag vända mig till psykiatrin. Några månader efter våldtäkten mådde jag så dåligt att i princip ingenting fungerade. Jag isolerade mig helt i mitt hem och mådde fruktansvärt. Svår ångest i princip hela tiden. Livrädd för allt utan att ha en aning om varför. Hade mycket svårt att somna pga ångest, när jag väl somnade hade jag varje natt fruktansvärda mardrömmar. Jag försökte i det längsta att klara det själv men insåg tillslut att jag höll på att gå sönder. OK – jag tog kontakt med psykiatrin i mitt närområde, precis som jag trodde man ska göra när man blivit psykiskt sjuk. Svaret jag fick när jag ringde gjorde mig helt stum:
-Du får söka dig till din husläkare.
-Där har jag redan varit och de sa att om jag behövde mer hjälp skulle jag söka mig till psykiatrin.
-Det är fel. Har man så lindriga symtom som du har kan man skötas av husläkarren!
Det var lite av ridå ner kan man säga. Lindriga symtom? Höga plötsliga ljud gjorde mig skräckslagen, okända män gjorde mig skräckslagen. Minnet var mer eller mindre borta och jag klarade inte av att gå till affären själv. Ångest, svåra flashbacks. Mardrömmar om nätterna. OK jag var just DÅ inte självmordsbenägen, men jag är tämligen säker på att jag skulle ha blivit det om jag inte fått hjälp tillslut.
För det fick jag – av en privat del av psykiatrin. Diagnoserna PTSD och svår depression blev det. En massa piller och terapi av olika slag gjorde mig frisk. INTE den allmänna psykiatrin.
Tack