Det är tidigt på eftermiddagen. Det är ganska fint väder ute. Solen har börjat tina upp marken och folk hänger in sina vinterjackor. Folk, inte jag. Jag drar min kornblå Dieseljacka tätare omkring mig och huttrar. Det är så jävla kallt. Jag har frossa och jag fryser så att jag skakar. Jag sitter vid busshållsplatsen och väntar på bussen hem till Jimmy. Jag är femton år och jag genomlider min första avtändning på heroin.

Det är nästan ett dygn sedan jag tog min sista fix och abstinensen börjar komma igång ordentligt. Det kryper i benen och kallsvetten rinner. Äcklig, sur, svidande heroinsvett. Så klibbig att kläderna fastnar på kroppen. Det värker i ryggen, och i benen. Hjärtat bankar. Det bränner av smärta i lederna. Ögonen tåras och näsan rinner. Magen knyter sig och jag kräks oavbrutet, trots att det är länge sedan jag hade något kvar i magen att spy upp. Ångesten är så stark att den känns fysiskt. Som varm klistrig sirap rinner den från bröstet, ut i hela kroppen.

Dessutom är jag arg. Arg på mina föräldrar, på skolan. Arg på en ihärdig socialsekreterare, på polisen och på världen i allmänhet. Men mest av allt är jag arg på Lukas. För att han kom på den dåliga idén att vi skulle lägga av, för att vi har gjort oss beroende, för att jag är beroende. Just nu lägger jag skulden för det mesta på honom. Trots att det egentligen är lika mycket mitt fel som Lukas att vi sitter i skiten. Att vi är beroende av heroin och måste tända av. Att vi måste gömma oss för polisen, för våra föräldrar och för socialen.

Efter en evighet kommer det äntligen en buss. Precis när dörrarna öppnas vänder sig magen igen och jag spyr på den sista lilla snöfläcken. Busschauffören tittar på mig med äcklad min, stänger dörrarna och kör iväg. Jag hulkar och hostar och kan inte ropa åt honom att stanna. Så han kör iväg och jag står kvar. Jag börjar gråta av ren utmattning. Jag mår så jävla dåligt. Och ingen bryr sig. Hela världen har gaddat ihop sig emot mig. Tårarna rinner nerför kinderna. Vad fan ska jag göra nu? Jag kan inte gå hem. Jag orkar inte vänta på nästa buss. Och framförallt är det för långt att gå hem till Jimmy.

Så jag går in på ICA istället. Köper en Pucko för mina sista kronor. Dricker upp hela flaskan i samma andetag och spyr sekunden senare upp allt igen. Brun choklad på vit snö. Jag lipar lite till och tittar ner på motorvägen under bron. Funderar på vilken bil jag helst skulle vilja bli överkörd av. Och inga cigg har jag heller. Tänk om någon visste hur pissigt jag mådde. Då skulle dem aldrig tvinga mig att sluta.

Jag står länge där på bron, och tillslut börjar det skymma. Och jag har fortfarande ingenstans att gå. Och inga pengar och inga cigg. Så kommer Micke förbi. Äckliga sunkiga Micke. Micke som alltid har grejer, men som aldrig delar med sig utan att få något för det. Jag hatar Micke. Hatar hans sätt, hans principer och hela hans vidriga uppenbarelse. Ändå blir jag glad över att se honom. Glad över att träffa någon jag känner. Någon som förstår hur dåligt jag mår. För Micke förstår precis. Han är också jonkare.

Utan att tveka följer jag med när Micke bjuder med mig hem till sin bror. Jag skiter fullständigt i att jag ska lägga av nu. Skiter i Lukas som ligger hemma hos Jimmy och mår ännu sämre än mig. I att jag har lovat honom att lägga av. I att jag kommer att få LVU om jag inte slutar. I skolan. I mina föräldrar. Och framförallt så skiter jag i att jag har bestämt mig att det får vara nog nu. Att jag inte vill vara sprutnarkoman när jag bara är femton år gammal. Allt jag vill ha är en fix, och det helst igår.

Micke har förstått läget och för ovanlighetens skull erbjuder han sig att bjuda mig på en fix. Jag blir förvånad över att han är så schysst, för vanligtvis får man inte så mycket som ett korn gratis av honom. Jag orkar inte ens le snällt mot honom.

Kommer tillbaka hem. Jag märker nu hur risig Lukas faktiskt ser ut. Han är riktigt dålig nu. Abstinensen har nått sin peak. Hans ansikte är alldeles grått. Det fina blonda håret ligger klistrat mot pannan i svettiga stripor. Hela tiden hoppar han upp från stolen och rör på benen. Och när han väl sitter ner så steppar benen mot golvet som två trumpinnar. Jag mår inget vidare själv heller för den delen. Jag tänker absolut inte sluta.

Så jag visar bollen med heroin som jag fixat från micke för Lukas och Jimmy. Klargör att i alla fall jag tänker ta. Vill dem sluta så får de göra det själva. För det här går inte, jag klarar inte att må så här dåligt. Lukas är tveksam först, han har ju verkligen bestämt sig. Men så ändrar han sig pötsligt och vill ha en fix han också.

Han ler. Hans ögon ser lyckliga ut för första gången på många dagar. Vi gör det en annan gång gumman, klart vi ska sluta. Men inte idag. Inte nu när du har överlevt och jag äntligen har hittat dig igen. Vi ska bara ta en liten paus i det dåliga, få må lite bra en stund. Vi förtjänar det. Eller hur loppan, visst ska vi sluta snart, men inte just nu.

Jag vet inte om han verkligen tror på det där, Lukas. Eller om han försöker övertala sig själv att det verkligen ska bli så. Att vi ska kunna sluta en annan gång. Jag skiter i vilket vid det här laget. Jag fattar att vi inte kommer sluta. Och inte gör det mig någonting heller. Nu vill jag bara knarka.

Jag kokar upp våra fixar. En i taget. Lukas sist. Eldar vant under den redan sotiga skeden med tändaren. Små små bubblor bildas i vattnet och pulvret löser sig. Den välbekanta lukten når mig samtidigt som pulvret har löst sig med vattnet och bildat en gyllengul vätska. Jag lägger en liten bomullstuss i lösningen. Sätter pumpen på bomullen och drar upp lösningen genom den. Sätter jag en kanyl på pumpen och fixen är klar. Lukas fix.

Han är så skakig att han inte kan sätta den själv. Så jag får göra det. Jag drar upp tröjan på hans vänstra arm. Tar av mig bältet och stasar armen med det. Armvecket är illa däran, men det ser ändå bättre ut än det högra. Jag trevar med fingrarna längs med venen för att känna var jag lättast skall få svar. Jag hittar ett ställe där venen känns lite mjukare och sticker där. Får svar direkt. En ensam bloddroppe sipprar ner i pumpen och blandar sig med den gula lösningen.

Lukas ler, och jag vet så väl hur han känner sig. Hur det pirrar i maggropen av förväntan. Snart ska han få må bra igen. Jag släpper stasen och skjuter in lösningen. Snabbt. Så upprepar jag proceduren på mig själv. Skiter i att jag hatar att sticka mig själv.

13 mars 1999

Mörker. Smärta. Ljudet av sirener. Blått blinkande ljus. Vitt ljus. Kan inte se. Gör ont när jag rör mig. Någon lyfter mig, skakar om mig. Ropar mitt namn. Någon pratar i en polisradio.

Jag börjar klarna till. Tar in vad som har hänt. Vill inte förstå, vill inte se, vill inte att det ska vara sant. Men det är sant.

Vi har fått överdos alla tre. Jag lever. Jimmy lever. Lukas är död. Ligger med huvudet i mitt knä. Iskall och stel. Blå om läpparna. Blå i ansiktet. Och är död. Jag håller så krampaktigt om honom att polisen får bända loss mina armar. Mina tunna armar. Runt hans tunna kropp. Jag lever, och Lukas är död.

Fast att jag lever är nästan en överdrift. Jag är knappt vid medvetande. Jag är alldeles blå i ansiktet. Hela kroppen värker, som om det mesta där inne har gått sönder. Fast det känner jag inte just nu. Det enda jag känner är den förlamande skräcken över vad som har hänt. Över att det ska vara sant, att han verkligen är död.

Vaga minnesbilder av att polismannen som har lyft bort mig från Lukas kropp håller fast mig medan två andra poliser lyfter upp honom på en bår. Lägger ett täcke över honom. Sedan bär dem iväg båren med honom på. Jag kämpar för att komma loss, men polismannen håller mig så hårt och kroppen är så svag. Minns hur ytterligare två poliser för bort Jimmy i handbojjor. Minns hur Jimmy vänder sig om i dörröppningen och tittar på mig. Minns tårarna i hans ögon.

Sedan blir allt svart igen och nästa minne jag har är hur jag vaknar upp i en sjukhussäng. Landstingets gula filt över min kropp. Pipet från maskinerna bredvid sängen. Ljudet av någon som går med högklackade skor i en sjukhuskorridor. Lukten av sjukhus. Minns först inte vad som hänt. Känner bara en stark känsla av att något är fruktansvärt fel. Efter ett par sekunder kommer bilderna över mig, som minnet efter en riktigt hemsk mardröm. Lukas är död. Är det verkligen sant? Är Lukas död? Var är Lukas? Och var är jag?

Jag försöker resa mig upp, men kroppen vill fortfarande inte lyda. Det gör så jävla ont överallt, och slangar håller mig fast. Utmattad skjunker jag tillbaka ner på rygg i sängen och börjar gråta. Ingen kommer fram till mig. Ingen ser att jag har vaknat. Jag gråter tyst och länge. Gråter tills jag somnar. Lukas är död. Borta. Kommer aldrig mer att finnas.

Det är svårt att förstå.

November 2009 – Tio år senare…

Jag vill vara i mörkret. Måste vara där för att orka leva. Jag tycker om att vara där. Där kan ingen komma åt mig. Där kan ingen tvinga mig att känna. Känna att jag älskar Lukas. Att jag saknar honom. Saknar honom så mycket att det gör ont i mig. Känna att Lukas är död. Borta för alltid. Och att det är mitt fel. Att var jag som dödade honom.

Heroinet är mitt mörker. Min skyddsmur. Min trygghet. Det skyddar mig från minnen jag inte står ut med. Känslor jag inte vågar känna. Tankar jag inte orkar tänka.
Och bara när jag vilar tryggt under heroinets varma bomullstäcke vågar jag välja livet.