När jag var omkring 14-15 år gammal började jag må dåligt, och i december när jag var 15 år gammal försökte jag ta mitt liv. Min mamma kontaktade BUP, och det var minst 6 månaders väntetid. Kom till BUP första gången i September, alltså 9 månader efter mitt självmordsförsök. Man beslutade efter ett ca 20-minuters samtal att jag hade en depression. Jag genomgick en lättare hälsokontroll och fick redan på en gång antidepressiva utskrivet. Jag fick även gå och prata med en hos BUP en gång i veckan, kvinnan jag hamnade hos var på otrevlig och respektlös. Jag slutade efter en kort period att gå till BUP, men fick till slut en ny att gå till. Hon var inte speciellt trevlig heller. Jag eftersände nyligen att få allt de hade på mig hemskickat, och fick även läsa hennes kommentarer som inte var speciellt trevliga alla gånger. BUP hade även känt att de inte kunde hjälpa mig så de hade skickat mig vidare till en kontakt på socialtjänsten som jag istället fick gå till och prata med en ännu en ny kvinna. Kort därpå fyllde jag 18 år och fick gå på Vuxen Psykiatrin. Gick endast en gång. Hade jag tyckt att någon av de tidigare människorna jag träffat inom BUP var mindre bra, så slog den nya damen de andra med hästlängder. Jag berättade om allt som tidigare varit, om hur jag mått, om hur det gått på BUP och om olika mediciner jag fått. Kvinnan i fråga sa rätt så snart till mig att jag inte skulle tycka synd om mig själv, för ingen i Hallsberg brydde sig i alla fall. Hallsberg är den ort då som jag har gått i psykiatrin till. Min barndom var inte alla gånger lätt, och hade en period då jag inte pratade med min pappa på flera år, hade det även jobbigt hemma hos min mamma. Kvinnan i fråga säger att jag ska strunta totalt i min familj, och inte låta de tynga ner mig.
Mot slutet av sessionen sa jag att jag var osäker på min sexuella läggning, och hon frågar om jag tror att jag är en pojke. Efter att ha träffat mig på det korta besök skrev hon direkt ut antidepressiva och även tunga sömntabletter. Kände mig så förnedrad och kränkt.
Fick flera kallelser till ännu en ny kontakt att gå till, men efter det senaste samtalet kände jag att jag hellre dör än att gå tillbaka!