Mådde fruktansvärt dåligt och uppsökte S:t Görans Sjukhus i hopp om att få bli inlagd ett par dagar. Blir mött av en kvinnlig läkare i korridoren som undrar om jag är villig att ta emot elchocker utan att ens frågat efter mitt namn eller varför jag sökt mig dig.
Jag bara grät och som tur var hade jag min man med mig.
Han vägrade tro sina öron och frågade självklart vart vi skulle vända oss för annan vård. Då hänvisade hon oss till inskrivningen!
Jag hamnade så småningom ute i Haninge, vilket i sig inte heller var något att hurra över, men jag fick ialla fall sömn-
tabletter till natten och kunde sova ut ett par nätter. Blev
inte erbjuden någon terapi överhuvudtaget. Skrev ut mig själv efter att ha blivit tillfågad om jag var suicidbenägen, vilket jag självklart blånekade till….. trots att jag helst hade hoppat rakt ut på tågspåret! /som vid den tiden inte ens var
omgärdat av stängsel/