När jag var tonåring så blev jag våldtagen, två gånger vid två olika tillfällen. Dessa händelser satte djupa spår i mig, jag led av stor självförakt, dödslängtan, panikångest och depression under många års tid. Jag höll tyst om det till en början, men när min familj väl fick reda på hur jag mådde så ville de se till att jag fick den hjälp jag behövde. Jag började gå till en psykoterapeut, men jag hade inte fått någon hjälp genom vårdcentralen eller så, utan mina föräldrar betalade det åt mig. Jag kände mig inte redo för att prata om allting då, min panikångest blev snarare värre när jag gick dit, så jag slutade att gå dit. Tre år senare hade jag i princip nått botten, jag tänkte inte på något annat än att jag ville dö så jag försökte vid många tillfällen att ta mitt liv. Min dåvarande pojkvän såg då till att jag kom iväg till psykakuten i Göteborg, där blev jag undersökt innan jag fick träffa en läkare och man konstaterade att jag hade väldigt hög puls (pga min påbörjade panikattack), och att jag var väldigt ”nedstämd”. När jag väl fick träffa läkaren så frågade han vad jag hade för problem. Tilläggas bör att när jag kom in till denna läkares rum så kunde han inte undgå att se att jag hade stora skärsår på halsen och på armarna, som hade blivit till kvällen innan. Jag förklarade att jag försökt ta mitt liv, och han konstaterar att ”ja, jag ser att du har rispat dig lite på halsen”. Just där och då så insåg jag att han inte skulle hjälpa mig, men jag berättade ändå vidare om min bakgrund, vad som hänt och hur jag mått under alla dessa år. Min pojkvän får sedan komma in på rummet han också, och där talar jag gråtande om för honom att jag inte tror att jag kommer få nån hjälp. Han blir då förbannad och frågar läkaren varför han inte kan skriva en remiss eller liknande, så att jag får komma iväg och prata med någon professionell. ”Mja, jag tror ju inte på sån där psykoterapi, där man bara sitter och pratar”, fick vi till svar. Min pojkvän frågade då ännu mer förbannad vad han då tyckte att vi skulle göra istället. Hans svar var: ”Det bästa vore nog om du glömde allting som hänt dig, gå vidare och glöm bort det där du. Då mår du bättre.” Nähä? Tror du det? Men om jag hade kunnat glömma bort all jävla skit som hänt mig så skulle jag väl för i helvete ha gjort det?!
Vi åkte hem, förbannade och ledsna, och jag gjorde ett sista försök till att få hjälp och ringde till min vårdcentral. Där talade jag om vad jag fått gå igenom, och dom såg till att en av deras psykologer ringde upp mig kvickt. Den psykolog jag fick kontakt med sa att hon egentligen hade en väldigt lång väntetid, men hon såg till att jag skulle få börja gå hos henne ändå, för hon insåg allvaret i situationen. Jag började gå och prata hos henne, och väl där så tyckte hon att jag skulle sluta med mina antidepressiva, då hon ansåg att jag blev alldeles för avtrubbad av dessa och att jag hade svårt att få kontakt med mina känslor. Sagt och gjort, jag pratade med min läkare som genast avrådde mig från detta, men jag var envis och ville ge det ett försök. Dessvärre så fick jag fruktansvärda utsättningssymtom av nedtrappningen, och när jag väl hade slutat med medicinen helt så hade jag konstanta panikattacker och ångest. Det tog rejält på mitt förhållande, då jag var konstant ledsen och hur mycket min pojkvän än försökte hjälpa mig så hjälpte ingenting. Jag fick så mycket stöd och fina ord från familj och vänner, men ändå kände jag mig så himla ensam. Till slut flyttade jag hem igen, och försökte ta tag i saken på egen hand. Jag lyckades relativt bra, dock så tror jag att min lösning blev en sorts förträngning av mina känslor. Nu, ett år senare, har jag äntligen vågat ta tag i saken på riktigt och sökte hjälp via min vårdcentral, där jag fick tid på en gång hos en psykolog som dessutom är KBT-terapeut. Ångesten har blivit starkare sedan jag började gå hos henne, men det beror helt enkelt på att jag har fått upp mina tankar och känslor till ljuset och har börjat bearbetat dom. Jag mår verkligen inte bra, men jag har hopp om framtiden och min dödslängtan har gett sig av. Med denna text vill jag visa på hur det inom psykiatrin finns såväl idioter som riktiga toppenmänniskor. Utan dessa toppenmänniskor tror jag inte att jag skulle vara vid liv idag, så tack! Ni är guld värda. <3