Min mamma tog sitt liv för cirka 10 år sedan. Efter cirka 30 år av kontakt med öppenvården och ett flertal inläggningar på psykiatriska kliniken fick hon nog, hon orkade inte mer. Hon fick aldrig den hjälp hon behövde utan bara mer och mer medicin utskriven. Den medicin hon sedan använde för att ta sitt liv. Hon hade försökt många gånger innan men blev då inlagd i högst 10 dagar innan hon blev skickad hem igen för att klara sig själv.

Jag var bara 15 år när min mamma dog, och under hela min uppväxt har jag levt med hennes ångest och självmordsförsök. Jag har också sätt hennes ständiga kamp att bli tagen på allvar och få hjälp, riktigt hjälp. Men den kom aldrig. Den kom aldrig för mig heller. Jag har, sedan min mammas död, sökt hjälp hos olika psykologer och läkare/vårdcentraler men inget händer. I dagsläget har jag två läkare, en psykolog och en till stödsamtal. Men ändå får jag ingen riktig sjukskrivning, och inte riktigt vård heller. Jag får mest mediciner trots att jag själv försökt ta mitt liv tre gånger och dessutom sagt att jag vill må bra, inte må bra på grund av mediciner.

I juni i år fick jag efter ett självmordsförsök äntligen träffa min psykolog, men enbart för att få veta att han skulle gå på semester. Vi med psykiska problem får aldrig semester, och har definitivt inte tid att vänta!

När ska psykvården ta sitt ansvar och ta oss på allvar?