Efter sex månaders tvångsvård så ”friskförklaras” en anhörig. Hon är för frisk för tvångsvård och att vara kvar i öppenvård på sjukhuset, men långt ifrån vad vi normalt bedömer som frisk. Upprepade gånger har eftervården eller den fortsatta rehabiliteringen uteblivit med följden att hon måste läggas in för tvångsvård igen. Naturligtvis har hon ett eget ansvar för sin rehabilitering, men kan inte psykvården göra något för att stödja henne och andra i samma situation att fullfölja sin rehabilitering. Kan tycka att den borde vara tvingande i synnerhet om man är förälder till små barn och kanske ännu viktigare när man har delad vårdnad. Att släppa i väg sina barn till en förälder utan att veta hur rehabiliteringen ser ut för denna känns oerhört tufft.