Från mitt hjärta

Jag vet inte vad det är egentligen. Vad det är jag kämpar för. Vad jag borde göra för att må bättre. Kanske känner någon igen mig från den här berättelsen, men det är inte något som skrämmer mig längre. Alla som betyder något vet min historia redan. Kanske inte alla detaljer men de vet att jag är sjuk – kanske bara inte hur riktigt allvarligt det varit för jag döljer det väl. Vården kallar det klinisk depression – möjligtvis med underliggande sjukdom då jag haft tre sjukdomsepisoder hittills men ingen utredning har gjorts. Och jag har heller inte efterfrågat det.

Det jag vet är att jag blir så förbannad över att det finns så många där ute – så många som mig, som kämpar för att må bättre och som inte får hjälp. Vissa har tur. Vissa får hjälp. Men vart hittar jag alla deras berättelser? Alla som lever lyckliga liv nu? Alla som mådde dåligt för 20-30 år sedan men nu lever bra liv? För det verkar som att vart jag än vänder mig så läser jag berättelser om alla som misslyckats. Om alla som inte orkat kämpa vidare. Kanske för att de inte fått den hjälp de behövt när de frågat gång på gång och till slut ger upp. Här och där i olika forum försöker jag stötta alla som mår dåligt. Försöker ge dem hopp. Lite ork att orka lite mer. Råder dem att kontakta vården för alla behöver hjälp ibland. Jag säger att de är starka om de söker vård för då erkänner de att de behöver hjälp. Men ofta känns det som att jag försöker ge dem det hopp jag inte har om mig själv. För jag tror att de kan må bättre och bli lyckliga, men det är så jävla svårt att tro det om mig själv.

Jag hade tur. Till en början tror jag. Jag fick hjälp. Jag fick hjälp av människor i vården som gjorde sitt bästa för att få mig att fortsätta kämpa. Det var den unga läkaren på vårdcentralen som kämpade så hårt för att jag skulle få hjälp fast hon inte riktigt visste vad hon borde göra. Hon ringde t.o.m. för att kolla upp att jag gick till mina möten inom den akutpsykiatriska öppenvården på sjukhuset som hon skickat mig till. Ville vara säker på att jag fick hjälp. Att jag inte glömdes bort. Sen var det sjuksköterskan hos den primära öppenvården som tog emot mig. Redan första samtalet ville hon skicka in mig – ville åka med mig in. Vilket jag vägrade. Men hon fortsatte ringa för att hålla mig uppe och bokade in möten som kanske inte behövdes men hon ville inte att jag skulle göra nåt dumt. Ett flertal läkare till tog emot mig under tiden det tog för öppenvården att ge mig regelbunden kontakt. De hade inte behövt göra det, men de gjorde det för att de ville hjälpa mig. I slutändan så blev jag inlagd ändå. Och de skickade en anställd från kliniken med mig. Säkert för att se till att jag inte skulle avvika. Men det var ett stöd oavsett. Och tiden inlagd hjälpte mig. De på avdelningen stöttade mig där och jag antar att de skyddade mig mot mig själv. Jag var inte ensam med dem omkring mig. Det fanns ett skydd mot alla mina mörka tankar.

Jag är så otroligt tacksam för dem alla. Alla som hjälpte mig längs vägen. Jag vet att jag inte skulle vara vid liv nu om de inte gjort vad de gjorde. Men det är långt ifrån alla som mår dåligt som får den hjälpen. De får kämpa så mycket mer än vad jag behövde för jag hade tur. Sån jävla tur bara. Inget mer.

Nu är det ett år senare. Lite mer än ett år sedan som jag blev utskriven och fick regelbunden kontakt med en KBT-psykolog. Och nu i veckan börjar det talas om att terapin ska avslutas. Och det skrämmer mig så jävla mycket. Och jag vet inte om jag klarar det. För jag är inte frisk. Men medicinerna får mig att sova. De får mig att andas och äta och inte bryta ihop, men inte så mycket mer. Och jag vet inte vad jag ska göra för att bli frisk? Kommer jag bli frisk? Eller kommer mitt liv alltid vara så här? Medicin för att sova. Medicin för att döva känslor och tankar. Behovsmedicin för dagar då jag mår extra dåligt. Och så denna terapi.

Jag visste att terapin inte skulle vara för evigt. Jag hade bara hoppats att jag skulle få ha den lite till. Och visst den kommer säkert inte dras in omedelbart. Säkert vill psykologen bara vänja mig vid tanken. För han är en bra kille. Han var nog den enda som nådde fram till mig och fick mig att tro på att jag kunde må bättre när allt var som mörkast. Han var den som fick mig att gå med på inläggning. Han har hållit mig över ytan och hjälpt mig att se på saker ur andra synvinklar. För det har blivit ganska tydligt att jag ser så mörkt på saker. Tror att allt är mitt fel och att jag är en hemsk människa. När jag sa att jag inte trodde att det var meningen att jag skulle leva så vände han på mina ord – varför borde jag inte leva?

Mitt liv är en röra. Jag har varit sjuk av och till sedan jag var 16. Jag är 23 nu. Tre depressionsepisoder på sju år. Mitt liv har definierats så mycket av mina depressioner. Och efter den andra och tredje episoden så försvann stora delar av mitt sociala nätverk. Mycket var mitt eget fel. Inte allt. Men mycket.

Jag har pluggat. Har examen från högskolan. Mitt i min senaste depressionsepisod så kämpade jag med examensuppsats och allt. Och jag blev godkänd. Högsta betyg. Fast på opponeringsseminariet så blev uppsatsen så kritiserad att professorn valde att be om ursäkt. Sa att de gick allt för långt i sin kritik. Uppsatsen var min stolthet. Det enda det känns som att jag gjort rätt i. Jag trodde aldrig jag skulle avsluta den, men det gjorde jag. Och allt den var i deras ögon var skit. Men ändå gav de den högsta betyg. Ironi, eller vad? Jag vet inte om den fick det betyget för att de hade dåligt samvete. Jag vet inte, och jag orkar inte bry mig längre. För stoltheten över den uppsatsen, över min examen, är borta.

Jag aldrig haft ett jobb – eller jo, ett par tre stycken som aldrig varat länge. Har aldrig orkat på grund av mina depressioner. Och efter examen blev det omedelbar sjukskrivning. Försökte mig väl på att plugga lite efter sjukskrivningen men orkade inte riktigt det heller. För jag avslutade min sjukskrivning i förtid. Läkarna sa ett år. Efter sex månader så ville jag försöka återgå till livet. Så nu är jag hos AMS. Söker jobb. Har en jobbcoach. Och det går inte så bra. Har inte orken att försöka – att ge allt längre. För hittills så har jag aldrig räckt till när jag gett allt. Och jag är en av alla dessa som vill göra sitt bästa. Vill vara perfekt. Vilket är en omöjlighet. Så jag blir besviken. Så väldigt ofta. Jag är intensiv antar jag. Jag lägger mitt hjärta i allt jag gör så det är så svårt att ta emot kritik. Att bli bedömd som otillräcklig. Vare sig det handlar om jobb jag söker, skoluppgifter jag gör eller den jag är som person. Jag säger det sällan högt. Men det sätter sig som en tagg i mitt hjärta.

Hur som helst så är jag ganska isolerad på grund av allt det här. Är ganska neurotisk på grund av det för det känns som att jag alltid blir ensam. Alltid övergiven. Och tror att det alltid är på grund av mig själv. Fast det inte alltid är så. Men det är så mina tankar går. Och inte förrän psykologen kom så började jag tro något annat. Men jag vet inte hur jag ska hålla fast vid det när jag blir ensam med mitt liv igen. Med mina tankar och känslor och funderingar. Läkarkontakten hos öppenvården är sporadisk, har haft olika läkare hela tiden ända sedan min utskrivning. Psykologen är den enda regelbundna kontakt jag haft med en och samma behandlare. Och nu närmar sig terapin sitt slut. Och jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska klara allt själv igen. Kanske är det bra. Kanske måste jag gå den här sista biten själv för att bli frisk på riktigt. Kanske är jag frisk nog i hans ögon, i vårdens ögon, för att klara mig själv.

Men….

Jag rädd för att mitt liv alltid ska vara så mörkt. Jag är rädd för att jag inte kommer orka stå på egna ben och jag har inte så många kvar som kan stötta mig. Inte för att de ska behöva göra det. Och jag har försökt skona dem så jävla mycket från det här. Från min ”ohälsa”. Och nu när min kontakt med vården börjar gå mot sitt slut så vet jag inte hur jag ska fortsätta. För när jag sökte hjälp så var det allt eller inget. Vården var mitt sista hopp. Jag vet inte hur jag ska orka hoppas på en bättre framtid nu. Och ingenstans läser jag om överlevarnas berättelser. Alla som överlevde sina helveten med denna psykiska ohälsa.

Finns ni därute? Var är ni? Vad blev er vändpunkt? Vad vet ni som inte jag vet? Vad gjorde ni rätt som jag nu gör fel? Är era liv bra? Är ni lyckliga? Vaknar ni på morgonen och är glada över att ni lever? Jag vill att ni ska göra det. Jag behöver veta att ni gör det. För om ni inte klarat det, hur ska jag då klara mig?

  • Tjänstgörande redaktör: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB