Jag befann mig i en depression när en vän till mig tog livet av sig. Jag tog det hårt, tillräckligt för att bekanta omkring mig blev oroliga för att jag själv skulle gå samma väg. Jag blev hämtad av kompisarna som tog mig på en ”utflykt” till sjukhus, varken de eller personalen på sjukhuset trodde mig när jag sa att jag inte hade några självmordsplaner. Jag hamnade på långtidspsyk, LPT:ad av välmenande vänner och personal… Den långhelg jag tillbringade där var mycket förvirrande.

Jag blev inskriven på grund av självmordsrisk, men blev tillsagd att jag fick ha kvar duschslangen i badrummet. Jag fick dit en väska kläder som ingen kollade. Jag fick komma och gå som jag ville, hade alla möjligheter att ta livet av mig om jag ville.

Ingen ifrågasatte vilka som besökte mig trots att jag gärna hade sagt nej till en del av dem. Jag gick på antidepressiva under den tiden och dessa fick jag påminna personalen om en morgon. En annan inskriven hade fobi för att äta svamp och var rädd att den var förgiftad. Denna patient blev tvingad att äta upp svampen på tallriken som h*n själv inte lagt för sig. En annan patient som var överviktig nekades efterrätt och en tredje satt i rökrummet oavbrutet från morgon till natt och pratade med sig själv.

Jag själv fick veta att jag skulle få träffa läkare, psykologer och dylikt efter helgen, men då var jag redan utskriven.

Jag har svårt att släppa denna surrealistiska helg ur tankarna och hoppas, hoppas, hoppas att detta inte anses normalt.