I somras mådde jag sämre och sämre och förstod inte vad det var. Till slut insåg jag att det var ångest. Varje natt på småtimmarna rev ångesten i mig och hjärtat skenade iväg. Kunde inte ligga stilla utan gick ut och gick och gick. Insåg att jag behövde hjälp. Ringde till vårdcentralen till kuratorns telefonsvarare. Hon ringde upp nästa dag och dagen därpå fick jag en tid för ett bedömningssamtal. Ringde en onsdag och fick hjälp på fredagen. Veckan därpå fick jag en ny tid och kuratorn ville sätta mig i KBT och möjligtvis läkemedel. Fick träffa en läkare som gjorde en bedömning av mig efter ännu en vecka och då hade jag redan hunnit träffa min kurator nr 2 som jag nu går i behandling hos. Den andra gick på semester. Varken min nya kurator eller läkaren ville skriva ut anti depp medicin vilket jag är jätteglad för idag ett par månader senare. Kuratorns erfarenhet sa att just ångest patienter som inte led av en depression kan vända trenden genom samtal och en omläggning av sitt levnadssätt. Jag går i KBT behandling nu och det har hjälpt mig jättemycket och min kurator är en fantastisk kvinna. Så jag fick faktiskt hjälp på en gång. Jag är fortfarande väldigt skör så jag jobbar mycket med mig själv på hemmaplan. Privat går jag hos en akupunktörska som sätter nålar mot just stress vilket också har hjälpt mig. Jag bor i en medelstor stad i Skåne där trycket på sjukvården kanske är mindre men jag har också haft turen att träffa människor som verkligen vill hjälpa mig och inte bota allt med läkemedel. Kuratorer kan nog vara väl så duktiga som psykologer.