Jag har mått dåligt i hela mitt liv men sökte inte hjälp förrän jag gick i väggen som tonåring, jag började gå på ungavuxna och prata med en psykolog, fick träffa en läkare någon enstaka gång, de sa att jag var depressiv och de skrev ut ena medicinen efter den andra, dock var det inget som fungerade, sedan så sa de att jag hade Borderline, utan att ens göra en utredning.
Efter ca 10 år på fel mediciner och med felstämplade diagnoser fick jag nog och bad dem dra åt h-vete, dock så insåg jag ju att jag fortfarande behövde hjälp, trots att jag tappat hoppet på vården, men jag fick en tid på Affektiva (vuxen psyk) där de ÄNTLIGEN gjorde en riktig utredning, en grundlig, och där var det klart och tydligt att jag verkligen inte hade Borderline, utan Asperger, ADHD, och nu efter flera års terapi och rätt medicinering så har jag för första gången i mitt liv hamnat på rätt köl.
För mig var det en oerhörd lättnad att få diagnoserna, just för att förstå varför jag har de problem jag har, det har lärt mig att förstå omgivningen lite bättre, men framför allt så förstår jag mig själv bättre!
Känner mig heller inte ensam och missanpassad längre, vilket länge hängde över mig som ett tungt moln.
Idag så är jag en människa med ett funktionshinder, förr så var jag den där korkade, lata och konstiga människan som ansågs vara dum i huvudet.

Visst att många problem kvarstår, men jag är medveten om att det inte är ”mitt fel”, att det inte är jag som är dålig på något sätt, utan det är för att jag har andra begränsningar, andra förutsättningar än dem runt omkring mig, och det är okej att funka på ett annat sätt än ”normen”.
Vardagen har blivit lättare för mig att hantera tack vare diagnoserna.