Läkare vägrade gå igenom tidigare journaler, trots att jag bad dem om det för att få en mer anpassad hjälp/planering för våra samtal när jag kom till den nya staden. De var fast beslutna att ta saker från var jag stod när jag kom till den nya staden. Att jag påbörjat behandling för Ptss lades ingen vikt vid, DE hade inte beslutat att jag hade det specifika problemet, så det var inget värde i det. Dock var det ju därför jag fick tid hos psykiatrin så snabbt i nya staden, pga att behandlingen var påbörjad så det inte skulle bli för stort avbrott emellan, för processens skull. Det blev inte bättre resultat för mig av det mottagandet om man säger så. Jag har posttraumatisk stress från flera händelser som följt mig genom livet, men läkarna i den nya staden bestämde sig istället för att jag hade instabilpersonlighet, tvångsyndrom, personlighet mm. Diagnoser som ställdes baserat på ett fåtal möten med läkare under 2 år där han mest pratade utan att ställa frågor, om saker helt utanför psykiatriska frågor. Där de vägrat kolla på tidigare journaler osv. De diagnoserna ställs också av misstag ibland då läkare missat fakta i patientens bakgrund. Här kunde de dock inte missa fakta då flera omständigheter visade på Ptss torde vara väldigt sannolikt, samt behandling var påbörjad och att jag sa det själv, men nej, inte lyssna, de hade bestämt sig. Det känns inte väldigt positivt att jag nu ska ha de i mina papper. Att inte bli lyssnad på, att bli överkörd på det sättet och inte trodd på, att de inte ville samarbeta utan motarbeta en som ville fortsätta sin behandling för att få ett bättre liv. 2 år tog det innan de gick med på att kolla upp det jag bett om hjälp för, givetvis visade resultatet detsamma som där jag påbörjade behandling, att det var posttraumatiska. Vad krävdes för det? Jo, en följeslagare till psykiatrin som antecknade och som jag inte gick dit utan. Då började det röra på sig. De visste väl då att de hade koll på sig och att det inte gick att ignorera längre. Nu är det bara att få rätt i papprena, något jag tvekar på kommer ske. En annan gång, det var i Västragötaland, så skulle jag lägga in mig på psyk för att få vila ut över en helg, få lugn och ro, jag och min terapeft kom överens om det. Omständigheterna runt mig var riktigt jobbiga, jag behövde få vara ifred ett par dagar. Så det gjorde jag, jag gick dit, och fick plats. Flera månader senare ringer min terapeft och undrar var sjuttan jag tagit vägen, kan jag vara där? Han hade skickat flera kallelser och inte fått gensvar på de. Yes, jag var där. Helt felmedicinerad till en lullighet som, gud, ja vet inte vad. De hade inte heller tittat i journaler eller frågat terapeften om något, så de antog utan tvekan, då min historia uppfattades lite väl makalös, och att jag mest bara grät när jag kom fram och slappnade av av lättnad och att få lite ro, att jag inte hade verklighetsuppfattning, och att jag var riktigt dålig, på ett helt annat vis än vad jag var. Min utmattning där var en följd av ett par upplevelser som är bland de jag söker hjälp för i Ptss. Med deras övertygelse om mitt tillstånd som ställdes den kvällen och jag vart direkt medicinerad för, var det ju ingen idé med att fråga mig vidare om något, så de körde sitt race, tänkte inte längre. Jag var så dosad av mediciner, att jag inte brydde mig om något. Så jag gick där, inne på psyk, och jaa, så var det tills den dagen min terapeft ringde och frågade efter mig. Då kom de och sa att han ringt, att det var något fel, att mina mediciner genast skulle tas bort och att jag kunde åka hem direkt om jag ville. Jaja sa jag i min lullighet, okej då, så packade jag och blev upphämtad och hemkörd. Det tog ett tag innan jag kom tillbaka till mig själv efter de där månaderna på psyk med felmedicinering. Men det var en intressant upplevelse, att vara i lulligvärld, gå upp ca 15 kg, se grannen vid matbordet tugga på sin socka och en annan försöka gömma sig under en stol så snart det kom ett fruntimmer. Kanske de också fått någon rolig medicin, vad vet jag. Ja det är inte alla som får vara med om sådant, så tack psykvården för den upplevelsen, den var speciell. Just nu känner jag bara att jag vill fortsätta behandling för ptss, men ärligt talat så är jag lite rädd för psykvården vid det här laget.