Just nu sitter jag hemma i min egen trygga vrå och jag önskar o vad jag önskar att jag aldrig inträtt i psykiatri kaoset. Det finns ingenting som är så korrupt, så missledande, så ignorerande och förödande i hela det svenska samhället som psykiatrin. Tvångsvård. Tvingad elchocksbehandling. Personer som säger att ”du är galen, det är det som är felet inget av det du påstår har hänt du är galen” har man en gång inträtt i psykiatrikaoset har man en stämpel på sig för alltid. Man är inte trovärdig. Man vet inte vad man pratar om, för man är ju galen. Det kan minska ens möjligheter i livet. Trots att man är intelligent, välutbildad och fullständigt överklassificerad för vissa jobb kan man bli nekad för att man varit i kontakt med psykiatrin. Man är mindre värd. Man är ignorerad. Nonchalerad. Osynlig. Obetydlig. Liten i jämförelse med det stora korrupta farliga samhället. Samhället som ska inge oss trygghet. Samhället som vi tror ska finnas där som en hjälpande hand, det samhället är den största boven. Psykiatrin, ett tabubelagt område. Det saknas resurser och det saknas insyn. Alla psykiatriker jag har mött ALLA har varit personer som jag inte kan förstå får arbeta med människor. Det är personer som bara kan mediciner och hårda fakta som inte fått några motståndare, inga som vågat träda fram Det är människor som inte vet hur dem ska behandla de olyckliga människor som söker sig dit för hjälp. Dem är otrevliga. Dem ser ner på dig. De får dig att känna dig liten. Obetydlig. Fullständigt hjälplös. Om du kände vanmakt innan du kom dit och trodde att du där skulle finna hjälp tror du fel. Nu är du mer vanmäktig än någonsin förr.
Jag har vänner som fått mycket starka mediciner. Mediciner som egentligen inte är något annat än otrevliga droger. Jag har vänner som fått dessa mediciner som man måste beakta med stor försiktighet. Mediciner som måste trappas upp långsamt och likaså trappas ner långsamt. Men jag har vänner som plötsligt inte fått mer medicin och som fått psykoser på grund av det. De vet inte vad de gör. De har hand om personers liv och de vet inte vad dem gör. Talas det om det??? Nu är det val och vad pratar man om? Psykiatrin? Är det en valfråga? Är det något man tycker är viktigt att lyfta fram? Nej Svaret är nej. Det är tabubelagt och hysch hysch. Det är något man inte vill höra om. Sjukvården, javisst! Men psykiatrin, nej. Jag har vänner som fått elchocker, och de blev inte bättre. Visste ni att Sverige är det land i världen som ger flest elchocker per år? Jag blev fullständigt chockerad. Är det här 30-talet? Jag har en vän som var duktig på att spela instrument. Ja, hon var mer än duktig faktiskt. Hon var ett talangbarn. Hon var fruktansvärt begåvad. Sedan blev hon deprimerad som så många andra. Precis som många får hjärtinfarkter. Ja hon blev sjuk. Medicinerna hjälpte inte. Hon fick ingen psykolog. Dem sa att elchocker gav fantastiska effekter Hon visste inte vad hon skulle säga. Om det kunde hjälpa henne så…ja…varför inte? Men hon som väldigt många andra i det stora mörkertalet förlorade en viktig del av minnet.
Plötsligt kunde hon inte spela instrument längre. Hon hade glömt allt. En annan glömde hela sitt liv. En tredje förlorade fyra år. Men det händer inte säger dem Det är ytterst yterrst sällsynt. Jovisst. Att bränna hjärnan hjälper säkert folk att sluta vara olyckliga. Jovisst. Felet sitter i hjärnan. Dem har inte likadan hjärnor som vi. Det är något fel på dem. Vi pillar lite i hjärnan så blir det bra. Vissa får talat om för dem att det inte alls var ect som frambringade deras minnesförlust. Nej, det är en del av deras psykiska sjukdom. Du är bara galen, säger dem. En kvinna i det här reportaget ville inte vara med om behandlingen. Hon var inte omyndigförklarad Hon var inte tvångsintagen. Hon sa nej. Absolut nej. Läkarna talde med henens make. Dem sa att det inte fanns något annat som kunde hjälpa henne. Att det var en fantastisk behandling. Dem sa att det inte fanns något annat till buds. Vad skulle en desperat äkta make säga? Ville han inte att hans fru skulle bli bra? Jodå. Han sa ja. Jo… om ni tror det hjälper så. Ja, gör det. Hon sa nej. Nej. Dem gjorde det ändå. Mot hennes vilja. Dem drogade henne och satte elektroder på hennes tinningar. Dem påstod att hon var för deprimerad för att kunna ta rationella beslut. Dem gjorde det för att hon inte kunde säga nej. För hennes nej var inte giltigt. Hennes nej var bara en galnings rop på hjälp. Inget att bry sig om. Hon var rädd En medpatient hade förlorat minnet av ect och hon var rädd för att det skulle hända henne. Det gjorde det också. Fem år av hennes liv försvann. Jag har varit deprimerad. Jag har legat i sängen, i mörkret, i tomheten i veckor. Jag har varit inne i det här kaoset ett år. Jag har fått diagnosen bipolär typ två. Men jag har fortfarande inte fått en psykolog. Jag har försökt ta livet av mig två gånger. Jag har blivit tvångsintagen. Det hade kunnat hända mig. Vad vet jag? Jag är ju bara en galning.
