Jag vill ganska kortfattat berätta min historia. Jag var under större delen av förra året mer eller mindre själmordsbenägen. Jag var ganska öppen med detta, kanske lite väl. Jag var nog lite av en ”dramaqueen”, och kanske var det därför hjälpen dröjde. Jag kan säga att jag var tre gånger på psykakuten utan att bli inlagd, och då lovade de återbesök hos öppenvården ganska snart. Jag fick en tid (jag har för mig att den låg en månad fram i tiden, kanske mer, kanske mindre), men när den kom var läkaren sjuk. Jag fick en ny tid. Läkaren var sjuk igen. Sedan blev det bara några dagar senare ett nytt besök på psykakuten. Jag blev inlagd för ”röster” (jag tror inte jag har hört röster, men då trodde jag mer eller mindre att uppmaningarna i mitt huvud var röster) och fick en ny medicin. Jag tyckte att jag blev bättre. Jag kom ut efter ungefär en vecka, och jag TROR att jag fick en ny läkartid. Jag minns inte om läkaren var sjuk igen eller om tiden låg långt fram i tiden, men de hann iallafall inte i tid. Jag tyckte inte att jag förtjänade att leva, och några veckor efter inläggningen fick jag nog av mitt liv. Jag tog en överdos, men jag vet än idag inte hur allvarligt menad den var. Eller jo, så här var det: jag vågade inte ta de dödliga pillren jag hade, utan tog några som jag inte visste effekten av. Sedan bad jag en bön: ”Vill Du att jag dör, så döda mig. Annars, låt mig leva.”. Jag hade berättat om vad jag tänkte göra för två personer, och det var när jag skulle gå och möta dem så att de kunde hindra mig som jag tog pillren. Jag erkände vad jag gjort och fick åka till sjukhuset. Där blev jag inlagd på psyk igen. Först ville man bara ha kvar mig i högst en vecka, men när man insåg att man måste ändra min medicinering ville man inte låta mig åka hem förrän efter ytterligare en och en halv vecka. Och nu undrar jag: är det verkligen bra att skicka hem en självmordsbenägen och ganska oberäknelig människa efter en vecka?
Jag tror egentligen inte att det är personalen som gör fel eller tänker fel, jag tror att den som bär skulden inte är en person. Jag tror att det är psykvårdens ekonomi. De får enligt mig inte på långa vägar tillräckliga anslag från de styrande, man vill spara och ”bantar” därför ner vården. Avdelningar stängs, läkarvikarier sätts inte in och så vidare. Men varför gör man så? Jag vet helt enkelt inte. Jag kommer att acceptera ett ärligt svar, för jag har inget personligt agg mot någon av aktörerna. Vad går pengarna till? Går de till att fräscha upp byggnader, som sjukhus? Visst är det behövligt, men är det inte behövligare att först rusta upp systemet, ordna fler vårdplatser och så vidare?
Slutligen vill jag höja en varningsflagga till makthavarna eller vilka som nu är att skylla: tänk nu på att jag gjorde ett självmordsförsök efter att ha fått vänta och vänta. Och vad gör då de som VERKLIGEN vill dö? De försöker inte bara… Väntetiden är densamma, om inte längre, men verkningen är en annan och mycket mer tragisk.