Plötsligt händer det. Min pappa blev plötsligt psykostisk 2002 efter en skilsmässa. Jag förstod inte då att det kallades psykotisk. Min erfarenhet är att det var otroligt svårt att få hjälp när det handlade om akut psykisk sjukdom när den drabbade personen inte förstår att den är i behov av hjälp.
Sjukvården hänvisade till polisen, pappa skulle behöva göra något så att polisen kunder rycka in, ta honom och den vägen ordna ett vårdintyg. Men polisen kunde inte hjälpa, hänvisades till socialen. Socialen kunde inte hjälpa om inte pappa ville själv. Så där stod jag, nyligt 20 år fyllda, och såg min pappa fullständigt ”balla ur”. Han blev tillslut intagen för tvångsvård på psyk när det gått så långt att han var en fara för både sig själv och andra.
Åren gick, han blev psykotisk vid nått tillfälle igen men det värsta var hans ångest och längtan efter döden som kunde underlätta för honom.
Varje insats från vården föregick med en vädjan och en stävan. Kunde han få medicin? Terapi? Han följdes inte upp med sin medicinering, efter månader av fortsatt ångest och antideppressiva fick vi ringa och säga att det inte var någon effekt. Ny strävan och vädjan. Bönade och bad att dom skulle hjälpa min vackra, snälla härliga pappa som aldrig tidigare varit sjuk. Satt frustrerad i telefon med psykläkare och sa-”han kommer att ta sitt liv, snälla hjälp mig”.
Så blev det Mars, den värsta sjukdomsmånaden. En vacker vårdag 18/3 2007 svarade inte pappa. Vi skulle ses den söndagen. Han skulle vara hos min farmor på lunch kl 13. Han dök aldrig upp. I hallen, i hans lägenhet fann vi honom livlös, hängandes från taket i ett blått plastrep med en svart klappstol från ikea under sig. Han orkade inte mer. Jag kan inte klandra honom . Han var fantastisk som höll ut.
Tips att granska: Vårdintyg på psykvård, när patienten inte förstår sitt eget bästa.