För 14 år sedan drabbades jag av en djup livskris och sökte mig till psyket för första och enda gången i mitt liv. Ingenting har förändrats inom psykvården på alla dessa år efter de insändare jag har läst och det är fruktansvärt. Jag var en hårt arbetande småbarnsmor som hamnade i en djup depression. Förtvivlad och med djup ångest sökte jag mig till psyket på Näl i Trollhättan och blev ännu sjukare av att vara intagen där. Jag skall tillägga att jag inte på ngt vis överdramatiserar vad som var helt oacceptabel vård på psyket där. Jag kommer att korta ner min historia här för den är så lång att jag funderar på att skriva en bok om min upplevelse av psykvården. Vi blev sämre behandlade än fängelseinterner. Kroppsvisitering, avdelningen var mixad med personer som led av schizofreni samt andra djupa personlighetsstörningar, ständig rädsla för att ngn av de verkligt sjuka skulle komma in på rummet då man inte fick låsa om sig, telefonsamtal max 15 minuter per dag (en telefon på avdelningen), tv:n stängdes av halv elva på kvällen oavsett om de som var lite friskare såg ett program, vårdaren som hade nattjour gick och lade sig och sov på soffan när alla hade skickats in på sina rum, unga vikarier i tjugo års åldern utan livserfarenhet skulle stötta oss med mycket svår ångest och hur tror ni att det känns när man egentligen behöver en stark person med livserfarenhet som vet hur man talar till så sjuka människor, fullständigt inkompetent överläkare som inte visste hur han skulle tala till mig när jag var så sjuk. Det här är ett axplock av vad som försigick på den avdelningen och min historia är inte unik. Det värsta är att det är så här på så många ställen runtom i landet. Jag förstår att många tar livet av sig, har man så djup ångest och hamnar inom dagens psykvård så tar man livet av sig för man står inte ut med den svåra smärtan i själen. Jag klandrar inte de som har gjort det, jag förstår dem fullt ut. Vi som har blivit/blir så felbahandlade borde också ha ersättning för det lidande vi blir/blev utsatta för precis som de utsatta fosterhemsbarnen. Min räddning blev en underbar psykolog som räddade mitt liv. Han fanns där för mig i tre år och tog emot mig när som helst om jag ringde akut. Jag kommer aldrig att glömma honom och jag är så tacksam för att han fanns där för mig. En enda person som hade ork och styrka att lyssna på mig räddade mig. Inte ens detta kan psykvården idag ordna fram till många av de som lider så. Skandal! Jag är frisk sedan många år nu men det gör så ont i hjärtat på mig när jag läser om de som tog sitt liv för att de inte fick rätt hjälp. Sverige är ett U-land på att hjälpa sina människor som mår dåligt psykiskt!!!