jag började må dåligt i tonåren och sedan psykiatrin (antidepp plus stesolid) blev inkopplat när jag var 15 har det bara gått utför. jag hade aldrig hört talas om stesolid men insåg snabbt att det var något man mådde helt underbart av och så var pillermissbruket igång.
för ungefär 9 år sedan fick jag diagnosen borderline och gick i terapi för detta; DBT. det gav resultat, fast då enbart under själva tiden terapin bedrevs. när den upphörde efter ca 1 år var jag tillbaka i gamla hjulspår igen.
jag vet inte hur många gånger jag varit inlagd på psyk…30 ggr kanske, varav ca 10 ggr var under förra året. jag hade då börjat missbruka amfetamin, vilket förklarar de flesta inläggningar. jag gjorde många självmordsförsök, som skulle vara just försök och alltså inte ha dödlig utgång, ett rop på hjälp om man så vill.
i julas hoppade jag från min balkong på femte våningen, då ville jag dö på riktigt, jag insåg att det inte gick att ta sig ur min situation (amfetamin-missbruk alt. outhärdlig ångest och självhat som jag inte fick någon egentlig hjälp med öht). man lyckades rädda mitt liv men det krävdes många operationer (ca 10) och sedan ett halvår på sjukhus.
jag ådrog mig en ryggmärgsskada och är delvis förlamad från midjan och ner (kan vifta lite med ena benet=), kan inte pissa o skita själv längre och kommer få leva resten av mitt liv i rullstol.
någon månad innan hade jag bett om att få bli inlagd på behandlingshem, men det skulle inte bli aktuellt förrän man testat en rad andra saker först. jag blev inlagd gång på gång under förra sommaren och hösten. en mängd olika diagnoser kom på tal; bipolär, schizotyp, adhd, asperger…i juni skickades första remissen till öppenvården om en adhd-utredning på mig eftersom man trodde concerta kunde vara bra för mig. jag tjatade om det hela hösten men fick höra att det inte fanns någon sådan remiss, sen fanns det plötsligt och sedan fanns den bara om jag träffade en viss läkare och det kunde ta månader innan han hade någon tid.
jag har påbörjat socionomprogrammet, men gjorde studieuppehåll eftersom det var svårt att kombinera med knarkarlivet. hur som helst så frågade jag min kontaktperson om hon tyckte jag skulle ta upp studierna igen, så jag får nåt att fokusera på ist för ångest eller knark.
hon fnös och sa upprört att jag absolut inte skulle göra det. det skulle gå åt skogen sa hon.
jag har provat de flesta psykofarmaka, vid nåt tillfälle åt jag 13 st olika samtidigt. jag har även provat ECT (elchock-behandling) men jag tycktes bara bli värre.
ungefär 2 mån innan jag hoppade ringde jag psykakuten och sa att jag står ute på min balkong och överväger att hoppa, att jag var rädd för mig själv. de bad mig att vända mig till mitt öppenvårdsteam, varpå jag sa att där får man ju knappast några akut-tider. ”vi kan tyvärr inte hjälpa dig här så då får du vänta på att få en läkartid”.
ett par dagar innan jag hoppade sa jag till min kontaktperson att det känns som att jag håller på att tappa greppet. ”sluta missbruka då”. sen pratade vi inte mer om det.
hade jag fått den hjälp jag behövde så hade jag kunnat gå idag, det är jag helt säker på.
dock är jag, paradoxalt nog, inte helt säker på hur hjälpen borde se ut. både missbruk och personlighetsstörning är knepigt…man tycks ständigt falla mellan stolarna.
sa jag att jag fortfarande inte fått den där utredningen. jag får själv be om att få lämna urinprov men sista jag hörde från läkaren var att det inte behövdes några fler.
ååh jag skulle kunna berätta så mkt om missförhållandena inne på psyk, hur personalen nedvärderar en och man ständigt blir förbisedd, förnedrad och satt på plats.
SPECIELLT om du har en beroendesjukdom. då jävlar är du inte mycket värd.
nej, det här blev ju alldeles för långt och virrigt. nåja, nån kanske är intresserad nog att läsa allt=)
vill ni läsa mer om mig och min historia, så surfa in på min blogg:
www.handleder.blogspot.com
