Jag har haft kontakt med först BUP och sen vuxenpsyk i ungefär ett år. Min första kontakt med vuxenpsykiatrin var positiv, och så var också min tid på en sluten avdelning. Sen kom jag till en ny kommun och därmed ny psykenhet.
Först blev det utredning och tydligen var allt som massor av olika läkare sagt om mig helt fel, och min läkare ville ta bort alla mediciner. Jaha, okej då. Och så skulle jag få en tid i augusti, då han kom tillbaka från sin semester. Inget konstigt med det.
Sen, efter ungefär en månad tog en av mina mediciner slut, trots att läkaren sagt att han skulle skriva ut så det räckte över sommaren. Jag panikringde och fick till sist ett nytt recept på en månad. När det tog slut igen orkade jag inte ta itu med saken.
Och augusti kom och augusti gick utan att jag hörde ett ord. I slutet av månaden började jag ringa för att ännu en medicin började ta slut, och fick efter flera samtal mina mediciner, men hörde ingenting om läkaren och när jag skulle få träffa honom. I två veckor ringde jag och gick till sist dit då ÄNNU fler av mina mediciner började ta slut. Något recept fick jag inte, men fick veta att jag skulle kunna få träffa läkaren TIDIGAST i oktober. Dessutom SA det att jag skulle få mina mediciner.
Efter en vecka gick jag dit igen och krävde att få recept på det som höll på att ta slut. Dagen efter var en av två recept inne. Så nu gjorde han alltså i alla fall halva sitt jobb.
Jag är nu remitterad till en ny psykenhet i en annan kommun, men hur lång tid det kommer ta vet jag ju inte. Tills dess kommer jag väl få fortsätta ringa och ringa för att få mina mediciner, men ska det verkligen behöva vara så?
Är det verkligen JAG som ska behöva ta det här ansvaret för att få den hjälp jag behöver? Om jag inte hade så många som stöttade och hjälpte skulle jag inte klara det här. Och det finns ju många som inte har någon, och min historia är långt, långt ifrån unik.