Vår mamma blev psykiskt sjuk när vi var 15 respektive 13 år, sen dess har hon åkt in och ut på psyket.
Mamma har än idag ingen diagnos (vad vi vet i varje fall) och ingen som helst sjukdomsinsikt, alla intagningar har varit på LPT.
Mammas sjukdom styr hela våra liv, då man känner en ständig oro för vad hon kan tänkas hitta på, då hon har både vanföreställningar och förföljelsemani bl.a.

Det är en ständig kamp att försöka få någon hjälp då mamma vägrar att ha kontakt med läkare, försäkringskassa, psykolog eller att ta några mediciner då hon anser att hon inte är sjuk och aldrig har varit sjuk heller för den delen.
Mamma har idag en förvaltare som sköter hennes ekonomi som hon är dömd till via tingsrätten, men i somras blev hon utförsäkrad då hon vägrade gå till läkare för förlängd sjukskrivning och alla kontakter med arbetsförmedling och försäkringskassan slutade i bråk. Idag lever mamma på ett arv som hon som tur är har, men hur länge räcker det?

Vi känner ett stort svek från kommun, läkare, soc., då vi aldrig har fått någon hjälp. Man skickas runt mellan en massa olika personer och ingen vill ta på sig ansvaret.

Var finns stödet för oss anhöriga?
När mamma gjorde ett självmordsförsök när vi var 15 och 13 och vi fick skicka in henne i ambulans, kom hon hem dagen efter utan att någon kollat om vi barn var hemma. Även fast vi båda var minderåriga.
Eller när vi låst in oss i huset efter att mamma blivit hämtad på LPT av två poliser och både soc., psyksköterskor var närvarande, men ingen brydde sig om att stanna kvar och kolla om vi var okej.
När vi firade jul utan värme och el i huset för att mamma inte ens öppnat kuverten till räkningarna.
Vi har aldrig blivit erbjudna något stöd eller ens en förklaring till vad som händer och varför mamma var och är som hon är.
Det hade man behövt för tio år sedan då man var i tonåren och inte ens visste vad psykiska sjukdomar var.

Senaste gången mamma låg inne dömdes hon till tvångsmedicinering och fortsatt medicinering då hon kom hem efter att ha varit inlagd i ca 5 månader. Det var första gången sen mamma blev sjuk som vi kunde slappna av och kände att vi hade fått tillbaka i varje fall en del av mamma och hon fungerade i samhället och i vardagen.
Men efter ett tag ansågs mamma frisk och valde att sluta med medicinen och nu är vi tillbaka igen.
Varför tar man bort en medicin som gjort att en människa för första gången på flera år kan leva ett värdigt liv?
Och vart finns stödet för personer som är sjuka när man kommer hem.
Mamma har suttit hemma i tio år utan någon som helst aktivitet eller sociala kontakter och alla vänner har gett upp för länge sedan. Som anhörig blir man helt förtvivlad.

I dagsläget kämpar vi för ”hundrade gången” med att försöka få någon hjälp och medicinering till mamma.
Då hon än så länge inte är någon fara för sig själv eller någon annan är hon inte aktuell för ett LPT och något annat alternativ finns inte.
Man blir så frustrerad att det alltid ska behöva gå så långt innan man kan få någon hjälp!
Den känslan man har som anhörig när man bara går och väntar på att mamma ska bli sämre eller utgöra en fara för sig själv eller andra så hon kan få hjälp, är inget man önskar ens sin värsta fiende.
När man ringer läkare och psykmottagningar som mamma haft tidigare kontakt med hänvisar de till sekretess så man kommer ingen vart.

Hur viktig är integriteten efter 10 års sjukdom när man fortfarande inte har någon sjukdomsinsikt?
Borde det inte vara lättare att få hjälp när man har varit sjuk så länge och är igenkänd på vårdcentral och psykmottagning, varför ska det alltid behöva gå FÖR långt innan någon kan göra någonting?
Hur länge ska vi anhöriga orka kämpa när ingen tar ansvar och ingen information ges?

Var finns det skyddsnät som samhället rimligen borde kunna hjälpa till med?

Förtvivlade döttrar