Jag började gå på bup när jag var 14 år. Då började jag utveckla depression, självskadebeteende och anorexia. Jag träffade många kuratorer, psykologer och läkare och växlade mellan öppenvård och slutenvård. När jag var sexton/sjutton år blev jag skickad till vuxenpsyk för ECT-behandling. Där genomgick jag åtta elchocksbehandligar, på en avdelning avsedd för vuxna människor. Biverkningarna var fruktansvärda, minnesförlusterna. (behandlingen som skulle vara den bästa, den utan biverkningar enligt min dåvarande läkare).
Tycker ECT-”vården” borde granskas. den är inte så harmlös som den verkar, bara ett lite finare sätt idag än i gökboet. och jag var bara ett barn då.