Jag har sedan cirka 1995 fått diagnosen depression ett flertal gånger, och medicinerats med antidepressiv medicin.
Inget har haft någon direkt verkan, och flera mer eller mindre otrevliga biverkningar som följd.
När detta ej verkade fungera ändrades diagnosen efter 10 år till bipolär sjukdom, framförallt för att jag ”reagerat dåligt på antidepressiv medicin” och litium och en ny antideppresiv medicin sattes in.
Har ätit litium i 6 år nu, utan någon direkt verkan eller biverkan.
Men i vintras, efter drygt 12 års dåligt mående hit och dit, började jag komma något på spåren – Och efter ca 10 samtal hos psykolog och psykiater har jag nu utretts för och diagnostiserats med social fobi.
Det är den sociala fobin som fått mig att må dåligt på jobbet, i skolan och på ICA. Det är den som fått mig isolerad och inaktiv. Det är den som dragit ner mig i ett tillstånd liknande depression. Inget annat.
Jag äter nu ingen medicin utan deltar i terapi för dessa problem, som jag känner snart är mycket lättare att hantera när jag vet vad som gäller!

Vad jag vill ha sagt med min berättelse är att diagnoser måste få ta tid! DSM-Manualer och riktlinjer i all ära, men detta bör användas som bas för en diagnos ENDAST om det är en säker diagnos utan risk för förväxling. Flertalet psykiska sjukdomar har liknande symptom, och risken för ”korsdiagnostisering” är tyvärr stor. Dessutom finns flertalet somatiska sjukdomar som ger psykiska symptom, men det vet att fler skrivit om.

Man missar idag alltför ofta den personliga kontakten.
Man borde ge mer tid för samtal, och täta uppföljningar om något är det minsta osäkert. Det skulle spara mycket pengar…
LYSSNA på patienten, inte tissla och tassla bakom ryggen bara för att ”patienten mår nog bättre om han/hon inte vet så mycket” – det här hysch-hyschandet har jag stött på alldeles för mycket under mina år.

I mitt fall skulle jag kunnat spara åratal av lidande, eget och anhörigas.
Hundratusentals kronor i inkomstbortfall (för att inte tala om skatteintäkter, jag hade kunnat betala för min vård till 200% – om jag bara fått min diagnos för 10 år sedan, inte nu!)

En annan sak jag måste tillägga, under alla dessa år, och alla läkarkontakter – har jag träffat samma läkare vid endast TVÅ tillfällen, övriga tillfällen har det varit olika. De gånger man faktiskt FÅR träffa läkare och inte bara en sjuksyrra det vill säga…