Jag fick diagnosen klinisk depression när jag var 19 år gammal och behandlades i ett år innan jag ansågs vara frisk. Under de följande tio åren har jag sökt vård för bland annat ständig huvudvärk, sömnbesvär med mera.

Varenda gång har alla prover visat att jag är kärnfrisk och läkarna har till slut avfärdat mig med t ex kommentaren ”du har spänningshuvudvärk, vi kan inte göra något åt det”.

Ingen har frågat mig om jag har en historia med depression eller dylikt. Ingen har reagerat över det konstiga i att en fysiskt frisk ung människa med goda levnadsförhållanden har fruktansvärd huvudvärk varje dag!

När jag var 29 år gammal sökte jag återigen läkare för min ständiga trötthet och sömnbesvär. Jag lider av restless legs och trodde själv att tröttheten berodde på detta. Den läkare jag träffade tog dock upp ämnet depression och när mina prover återigen visade att jag var kärnfrisk skrev hon ut antidepressiva tabletter till mig på försök. Tre dagar senare försvann min spänningshuvudvärk!

Nu 2,5 år senare och förflyttning till öppenpsyk med KBT, regelbunden kontakt med min psykiater, annan medicin etc. mår jag toppen! Det visade sig att jag led av en kronisk sertoninbrist (dvs den läkte inte ut av sig själv utan medicinering) som orsakade en depressiv personlighet. Lite som I-or i Nalle Puh.

Jag har klarat av att plugga och ha vänner etc. men under dessa tio år har jag lidit väldigt mycket av oro, grubblerier, skuldkänslor, trötthet, hopplöshetskänslor med mera. Jag anser att läkare måste bli bättre på att känna igen psykiska besvär som yttrar sig som fysiska besvär. Jag har fått uppfattningen om att det har blivit bättre, men jag kommer inte få mina tio år tillbaka.