När jag var 17 år, så blev jag tagen för fylla på en festival i Sundsvall, det var socialtjänsten som tog mig och dom beslutade sig för att skicka mig att gå på möten på BUP i Sundsvall där jag bodde, Jag började gå på möten och blev bemött av två äldre kvinnor, Nästan det första dom frågat mig är Vilka droger jag prövat? Jag kännde mig väldigt förvirrad, eftersom jag aldrig har hållt på med droger och inte testat det heller… Men sen började jag tala om mina bekymmer om att ha levt med en mamma som har en svår depression. Nästa gång jag kom på mötet så sa dom att man kunde se på mig att jag var deprimerad (?) Och då kom förslaget upp om att jag skulle måla.. Så jag fick ett papper och valde en färg som jag skulle måla med, kännde mig visserligen förlöjligad och berättde att jag inte tyckte att det hjälpte (efter ha gett det ett försök ca 10 möten).. Så jag valde att sluta där. Efter det hörde jag aldrig av dom igen. Ett halvår senare tog ”Affektiva enheten” som tillhörde psyket Tror jag det heter dom tog kontakt med mig och min storasyster, jag var då 18 år.. Dom visste mycket om mamma för dom hade fått hennes papper från psyk och så… Efter att ha levt med en svårt deprimerad mamma er än halva mitt liv så var det äntligen någon som hade fått upp ögonen för mig och min syster, hur vi mådde och hanterade situatioen, vi åkte dit och pratade om allting, vi berättade så mycket om hur det varit. Det var ca 3 möten, första mötet så talade dom om att det här var alldeless nytt för dom och det var för att dom skulle lära sig, efter 3 möten hörde dom aldrig av sig igen… Än en gång kännde både jag och min syster oss förödmjukade, bortgjorda igen. Dom ville bara ta del av vår historia, dom ville inte hjälpa, vi var bara försöks kaninen ”en i mängden..” Det vart en otrolig smäll i magen, och ett hugg i ryggen.. och jag kommer aldrig att vilja prata eller öppna upp mig som jag gjorde för dom, med någon inom psyktartin igen.