Jag levde med en man som slog mig för minsta lilla och till och med för varje sida av samma sak. Betalade jag hyra och räkningar ena månaden fick jag stryk, gjorde jag det inte nästa, utan lät honom supa upp dem så fick jag stryk för det. Så höll det på några år, men när jag efter ett gräl sin varade ett dygn, så flydde jag för mitt liv med ett helt knäckt psýke, till psykakuten. Jag blev inlagd, men aldrig trodd, trots en anmälan hos polisen och att de förklarade allvaret för personalen, så kallade de mig för lögnare, det lindrigaste någon av dem kallade mig var mytoman. och att det var fegt av mig att skylla på att det var han som var våldsam och blandmissbrukare, när det egentligen var jag. Trots att min ekonomi var körd i botten fick jag ingen hjälp till att börja bygga upp den, ingen hjälp att börja bygga upp mitt självförtroende, möttes bara av hån och misstro. ingen i personalen brydde sig ett skit om att jag hade levt under hot om våld och våld i fyra år, både fysiskt och psykist. Det de hade focus på var mitt missbruk och till och med när jag visade kallelsen till rättegången mot mitt ex, där jag stod som målsägande, kallade de mig mytoman och vägrade läsa den, de ville inte ens släppa ut mig då risken fanns att jag skulle skaffa droger om jag blev utsläppt…, men jag var där frivilligt och mådde sämre där än när jag levde med honom, så jag begärde att bli utskriven och försöka reda mig själv, den jag flydde från satt ju iallafall tillfälligt inlåst och jag var någorlunda tryggad från honom för tillfället, men att jag mådde skit var ju en annan sak.