Jag blev inlagd pga depression och var på psykiatrisk avdelning i 3 veckor.
Där råder stor valfrihet o respekt för patientens önskemål om behandling. Jag tackade nej till en viss tablett för det skulle ge viktökning och blev erbjuden ECT istället.

Ect i sig var bra men tyvärr blev jag en ”grönsak” efter första behandlingen, total minnesförlust!
Mina anhöriga o en väninna ringde o var förbannade på sjukhuset o sa att de måste avbryta behandlingen då jag gjort min 4:e ECT för då visste jag inte ens vilket år det var, hur jag kom dit, att jaghade hund hemma mm.

De lyssnade på mina anhöriga och avbröt behandlingen.
MEN det positiva är ju att depressionen gick tillbaka.
Visserligen kommer jag ff inte ihåg saker som var innan och nu glömmer jag det som hänt för nån månad sen, men jag är nöjd med livet och den känslan är underbar!
Jag tycker de veckor jag var inne på Värnamo lasarett var jättebra och tycker det är fantastiskt att så många människor gör så mycket för att jag ska få leva ett bra liv. Har jag verkligen förtjänat det?

Lev väl!