När vården inte står i relation med skolan och tvärtom.

Min son fick i tonåren diagnosen dyslexi, men har i flera år haft problem med läs- och skrivsvårigheter. Redan på dagis upptäcktes det att han var sen i språket och han har gått utredning efter utredning, där det har skickats olika remisser hit och dit, för en ny utredning, bara för att skickas en ny remiss. Han har gått i tre olika kommunala skolor, och vi har flyttat flera gånger, bara för att han skulle få en bättre skola och bättre möjligheter. Sista åren i den kommunala skolan gick han i en särklass med bara fyra elever. Äntligen började han utvecklas och få den hjälp han så väl behövde. När kommunen skulle lägga ner denna särklass, gick mitt liv och alla år vi kämpat i kras.

Rektorn ville sätta sonen i en vanlig klass med 30 elever, där han skulle få extra hjälp bara några timmar i veckan av en speciallärare som även hade flera andra elever på olika skolor.

Då han inte hade någon diagnos, fick han inte den hjälp han behövde och diagnosen skulle ta tid. Jag ansåg att detta inte var ett alternativ utan skulle hindra min sons utveckling och framgångar.

När han skulle börja klass 4, fick han börja i en privat kristen skola. Min sons pappa var lite ifrågasättande, då ingen av oss är speciellt kristna av oss, fast vi båda är döpta och konfirmerade. Äntligen fick han den hjälp han behövde, utan diagnos, och han klarade av hela grundskolan!

Nu, nästan tio år senare, har sonen äntligen fått sin diagnos- autism.

Mitt hjärta är fullt av sorg- sorg för att det har tagit sådan lång tid, sorg, för att den kraft och energi jag lagt, kunde gått till annat. Sorg, för han nu när han är mitt i sin tonårstid med alla funderingar om vem man är och vad man vill bli, få en diagnos skriven på sin panna, och först nu kan få den hjälp som han skulle ha behövt för länge sedan.

Hur ska vi nu gå vidare? Kan vi få ersättning för den förlorade tid vi har haft?

Med vår historia kanske vi kan hjälpa andra.

Vi flyttade en gång till, denna gång närmare gymnasiet. På kvällen i nya lägenheten, kom sonen till mig och sa mitt namn, han säger inte mamma. – kan du följa med mig på en promenad så jag vet hur många minuter det tar att gå till skolan.

Han måste hela tiden veta hur lång tid, allting tar, vad han ska göra och när han ska göra det.

Men detta är inte en diagnos, det här är min son! Så här är han, och har alltid varit, och kommer alltid att vara.

Ska man se människan bakom som person eller efter en diagnos?

Vi har alla våra egenheter, med behov och egenskaper, olika bra på olika saker. Ska du med en diagnos, först då få hjälp? Eller ska du som den människa du är, kunna få hjälp utifrån det behov du har, oavsett om du har lätt för dig eller svårt?

Linnea Trawén

Förälder

.