Jag har mått dåligt i hela mitt liv.Periodvis har jag varit mycket deprimerad.Jag har gjort ett antal själmordsförsök sedan tonåren och i början var de ett rop på hjälp. Sökte mig till sjukvården och psykologer, men kände att ingen tog mig på allvar. Jag har jobbat och skött mig. Varit gift en kort period och fick en son i det äktenskapet som idag är missbrukare. Själv har jag lyckats hålla mig borta från missbruk, men det har varit nära många gånger att jag fastnat i alkoholmissbruk. Allkoholen hade en tröstande effekt.
Jag har kämpat och kämpat och sökt olika vägar efter ett lyckligt och harmoniskt liv. Ingen har förstått mig.Inte förrän nu, kanske, de kan sätta en diagnos. Jag är 50 år idag och nu varit sjukskriven i 2,5 år i ett sträck och är nu utförsäkrad. Då ska ni veta att jag legat på sjukhus ett flertal gångr under de senaste 4 åren.Gått i KBT, fått olika sorters antidep. medel som inte hjälpt. Fått ECT behandlingar i ett par omgångar osv osv osv Utmattningsdeppression fick jag som diagnos för 2,5 år sedan. Mina symptom blev inte bättre utan jag blir sämre och sämre tycker jag. För ett år sedan mådde jag så dåligt och såg ingen annan utväg än att på riktigt, försöka ta mitt liv. Jag försökte 2 gånger men det gick inte vägen. Min ekonomi har gått åt pipan på grund av sjukskrivningar. Jag har fått flytta och ändra mitt boende och mitt leverne efter sjukpenningen och skulder hade jag sedan innan som måste betalas. Detta resulterar i att jag ständigt orora mig för ekonomin.Nu är jag utförsäkrad och fortafarnde sjuk. Ännu lägre inkomst. Nu ska jag rehabiliteras genom AF i 3 månader och läkaren har nu kommit på att de ska göra en utredning på mig,det kan vara ADHD/Bipolär säger han
Nu??? Efter alla år. Känns som att jag blvit snuvad på många bra år som jag kunde haft om jag fått rätt diagnos med rätt medicin. Visst bättre sent än aldrig men allt som gått sönder på vägen. Relationer, ekonomi hälsa osv Av stress och dåligt mående händer ju mycket med ens kropp.Dessutom ätit en massa mediciner som varit fel helt i onödan som också satt sina spår i kroppen. Detta ärmin erfarenhet av psykvården i korthet……….fortsätter att kämpa. Har som väl är några som finns vid min sida och stöttar och är mycket glad för det