Jag vill tillägga att det var ett s.k ”Wisctest” som gjordes.
Vårt barn avskyr att läsa och skriva.Så det kändes inte så trovärdigt att det blev det..Långa väntetider var det, när tiden blev vår efter några månader-ytterligare-var vårt barn förkylt och allmänt hängig.Han ville inte alls…det kändes bara såå fel allting.Psykologen var kylig och det känner barnet direkt,blir uppskruvat och nervöst så det nästan skakar.Det är van vid att få negativ kritik och bli dåligt bemött,det gör det oroligt på många vis.Men ingen har tagit det på allvar under dessa år.Tänk er själva-utfryst,illa bemött,hotad,misshandlad osv. Hur formas en människa av det?Den blir knappast lugn och trygg i skolan,eller på jobbet..Tack och lov har den varit det hemma!..men inte i skolan..Då får man en diagnos.De som slogs och mobbades fick fortsätta..Vilken arbetsmiljö..!!!Man blir ju sjuk.Vårt barn har börjat i en ny skola och är så lugn och harmonisk,trygg och säker i sej själv.Vilket självförtroende han har fått!!Vi föräldrar börjar sakta resa oss upp igen,efter allt elände..Vi blev också hotade av barnen,fick glåpord,pekande fingrar och blickar.De mådde/mår nog inte bra själva.På mitt jobb efter semestern fick jag höra att jag ser gladare ut nu och skrattar mera-som jag brukade att göra..Vill göra!Då kan ni nog tänka er hur nedbrytande detta har varit/är för människor.Oavsett åldrar.Synd att inte skolan ville ta detta på allvar.De har gjort tvärtom så många gånger. Som skulle bli bekvämt för dem. Kanske?