Den första gången jag träffade BUP var jag tretton år och hade precis kommit ifrån sjukuhuset, där jag hade legat ett dygn. Då såg jag det som självmordsförsök, nu ser jag väll det som ett desperat rop på hjälp.
Men BUP såg det som att jag var i tonåren. Efter det ville jag inte gå tillbaka till BUP.
De senaste fem året har cirkulerat runt min skoltrötthet, mina depressioner, mitt självskadebeteende och mina mediciner. Det har varit otroligt jobbigt för mig och min familj.
Jag har blivit ipressad medicin, som jag sedan slutat med i smyg eftersom att de bara gjorde mig känslolös.
Men för ett år sen började de se ljusare ut. Och jag bestämde mig för att ta kontakt med BUP igen. Mest för att ha en kontakt där, ifall att det skulle hända någonting.
Jag kommer dit med min mor och far, och jag har två nya kontakter.
Vi pratar lite, de går ut och pratar lite, kommer in och säger
” Vi tror att du kanske, möjligtvis har pyttelite Asbergers.”
Jag börjar snabbt argumentera mot det, eftersom att jag vet mycket väl vad det innebär, och säger i stundens hetta ”Ni är nog fa dumma i huvet om ni tror jag har Asbergers, det är nog troligare att jag har ADHD/ADD.”
Då ville de utreda mig.
Snabbt gick det, fyra månader senare började utredningen.

Det slutade med ett samtal med min läkare. Hon lste igenom alla rapporter, pratade lite och sen förflöt konversationen såär:
BUP: ”Ja… Det verkar ju som att du har lite ADHD där då… Men vad tycker du passar bäst?”
Jag: ”Vad som passar bäst?”
BUP: ”Ja. Det är ju din diagnos- men om du inte vill ha en diagnos behöver du ju inte det. Men om du vill ha en ska du ju såklart ha en som passar.”
Jag: ”Du menar, att jag får välja vilken diagnos jag vill ha?”
BUP: ”Ja. Det gör vi ju eftersom att du är såpass vuxen(17 år). Om du var mindre skulle din mamma och pappa ha fått välja.”

Hela konversationen går ut på att jag får välja om jag ville ha ADHD, eller ADD. Eller om jag ville ha en diagnos över huvud taget. Och såklart hade jag ju bara diagnosen till det inte var problem med koncentrationen och så längre.
Efter det har jag bestämt mig för att aldrig mer gå till, eller prata med, BUP.
De satte aldrig diagnosen, för jag vägrade välja.
Barn- och ungdomspsykiatrin är värdelös.