Har en son som är suicidal och har gjort ett flertal försök, vi har åkt runt bland alla instanser som man kan tänka sig. Har även blivit kränkt av terapeuter som mor och anhörig. Det mesta har gått ut på att medicinera min son och dom gjorde en LPT vid ett tillfälle,vilket ledde till att han fick panik ångest. Har känt mej maktlös många gånger när dom bara kör över en, har sökt och letat många gånger själv på internet för att försöka hitta lösningar och förstå hans problem för att kunna hjälpa honom. Tycker verkligen att det är bra att ni tar upp detta så fler förstår runt omkring, vid ett tillfälle när vi hade möte så sa hans samtals terapeut och även chefen för bup där vi gick att dom inte hade tillräckligt med personal hur proffsigt är det och min son var med och hörde allt vilket resultera till panik ångest. Och sedan skriva att jag inte förstår hans behov och kan tillgodose hans omsorg hur kränkande är inte det? Har varit vaken dag och natt för att vaka och se till så han inte gör sig illa, varit hemma för att medicin inställa han, varit ute och letat då när han lyckats avvikit från hemmet..vi anhöriga har ett enormt arbete med våra sjuka och inte får vi hjälp eller stöttning som vi skulle behöva. Hur ska man orka hjälpa sina om man inte själv får upp rättelse? Har i alla fall lyckats få efter mycket tjat och bråkande hjälp åt min son privat som vårat landsting får gå in och betala nu, för dom kan inte tillgodose hans behandlingar. Det finns massa saker som jag skulle kunna skriva om efter dessa år och som fortsätter fortfarande, men som sagt vi anhöriga orkar bara en viss del i allt ochså. Det behövs mer resurser både i skola och inom psykiatrin!