Det gör mig förbannad att psykvården fungerar så jäkla dåligt som den gör. Hur högt måste man ropa på hjälp eller hur många gånger måste man förklara att behandligen/medicinen man får inte hjälper? Det är inte konstigt att så många i det här avlånga landet tar livet av sig. Att ha en partner eller en förälder som är psykiskt sjuk är jobbigt. Det känns ofta som att man är maktlös och inget kan göra. Ännu värre är det när personen mår så dåligt att de åker in till sjukhuset och ingenting händer. Att personen ska behöva vänta en vecka ibland för att ens få träffa en läkare. Att personen ibland inte kan komma ut på ett par dagar och få frisk luft för där finns inte folk till att gå ut med dem. Jag kan tycka att det är ytterst konstigt att personen själv kan skriva ut sig när som helst om de vill men att själva gå ut på en promenad det får de inte.
Varför är det så skamfyllt i Sverigie att vara psykisktsjuk? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det för att det är inget vi talar om, få kändisar går ut med att de mår psykiskt dåligt mm. Och kanske är det för att bilden som finns av en person som mår psykiskt dåligt är mer eller mindre en ”galning”. Men oftast är det inte så. De är precis som alla andra förutom att de mår dåligt.
Att min pappa är psykisktsjuk det är något jag alltid har vetat mer eller mindre men när jag var liten förstod jag inte vad det var eller vad som var fel. Men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått och velat hjälpa till. Även jag skämdes över att pappa var psykisktsjuk när jag var mindre. Det var inget jag gärna berättade för kompisar eller personer i min närhet. Jag tog aldrig med några vänner hem när pappa var nere och det var knappt att jag tog hem några när han mådde bra heller. Ialla fall tog man inte hem någon innan man varit hemma och kollat läget med pappa först, man ville ju inte riskera att få jobbiga frågor om varför min pappa bara låg i sin säng och kollade upp i taket. Jag ville ju bara ha en pappa som alla andra. När pappa mår dåligt går man som på nålar för att inte ”förvärra” något. Det jobbigaste är att se han bara ligga i sängen en hel dag och knappt gå upp för att äta. Att se hur allt detta plågar min mamma. Min älskade mamma. Som bara vill alla väl men som kämpar i mot vind mot denna sjukdom och läkare. Utan henne och hennes tjat mot läkare undrar jag hur det hade varit med min pappa. Jag undrar om han ens hade levt idag. Och då tänker jag på alla de som inte har någon, jag undrar hur de ska gå för dem. Jag undrar hur de ska gå för dem som inte orkar kämpa för att må bättre.
Det känns ofta som att läkarna inte bryr sig. Och det känns även som att politikerna inte bryr sig om psykvården. För en sak det vet jag säkert och det är att om psykvården ska kunna fånga upp och rädda människor som mår dåligt behövs det göras något, det behövs att någon vill satsa på dem. Är det inte lite konstigt att vi har ett mål i Sverige om att noll människor ska dö i trafiken men inget om att noll människor ska dö genom självmord? Ca 1400 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Ofta har de en behandlingsbar psykisksjukdom som ligger bakom och ofta har de varit i kontakt med psykvården om detta.
Det hjälper inte att en familjemedlem ringer och säger till dem på psykvården att ”pappa mår inte bra, han måste få hjälp” för vill de inte själva ha hjälp får de ingen hjälp. Många som mår psykiskt dåligt vill inte hamna på sjukhus. De tycker att det är skitjobbigt att befinna sig där. Som att de blir sjukare och mer deprimerade av att vara där.
Min pappa har kämpat för att må bra i flera år. Men ingen medicin tycks fungera. Och säkerligen finns där heller inte så många olika sorter för det finns väl inte någon som vill satsa pengar på det. De vill hellre satsa pengar på att hitta ett botemedel på cancer och andra folksjukdomar. Och vem kan egentligen klandra dom?
