Jag har varit i kontakt med psykvården sedan jag var 18. Jag är nu 32 och behöver fortfarande samtalskontakt och antidepressiva läkemedel för att kunna fungera.

Det började när jag blev sjuk i samband med att jag slutade gymnasiet. Allting var luddigt och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag fortsätta plugga eller skulle jag söka jobb? Ett extremt dåligt självförtroende samt halvdåliga betyg satte käppar i hjulen för att jag skulle kunna söka in på den utbildningen jag ville gå. Så jag försökte läsa upp betygen på Komvux. Men det gick inte. Jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå ut genom dörren. I två år träffade jag i princip bara mina närmaste och blev sämre och sämre. Fick tvångstankar och panikångestattacker och blev deprimerad. Under dessa två år gick jag hos en psykolog som inte hjälpte mig alls. Jag upplevde att vi bara ältade det förflutna och jag fick inga konkreta verktyg att klara av min vardag.

Det slutade med att jag gjorde ett halvdant självmordsförsök som egentligen bara var ett rop på hjälp. Tog för många av mina antidepressiva piller. Fick åka in på St Göran vilket ledde till att jag fick träffa en läkare på vårdcentralen. Det ledde i sin tur till att jag fick en plats på Gläntan. Det blev min räddning.

Gläntan var en öppenvårdsmottagning för människor som jag. Som inte var tillräckligt sjuka för att vara inskrivna på slutenvården, men inte tillräckligt friska för att klara sig utan någon form av hjälp. Där fick jag hjälp att strukturera min vardag. Äta på bestämda tider. Gå utanför hemmet och träffa andra i liknande situation som jag befann mig i. Där fick vi också meningsfulla aktiviteter. Jag lagade ofta luncher till oss som befann oss där. Man kan säga att det var en mix av arbetsplats och vård. Någon sorts arbetsterapi i väldigt lugn form. Med fantastisk personal, i ett fantastiskt hus som tidigare hade varit en läkarvilla, i en underbart fin omgivning.

Nu finns inte Gläntan längre. Gläntan lades ner 2004. Det fanns inte pengar längre. Så jag är glad att jag inte är så pass sjuk längre att jag behöver dagligt stöd. Idag klarar jag mig ganska bra. Jobbar, har en underbar sambo. Men att jag mår så bra idag är på grund av att Gläntan fanns där när jag mådde dåligt. En bra öppenvård behövs!!

Hur många sjuka människor är det inte som bara går hemma idag? Utan någon form av dagligt stöd? Med en kurator som man kanske träffar två ggr i månaden? Det funkar inte. När man är så pass sjuk som jag var, och som jag är övertygad om att fler är, så räcker inte det. Man behöver en daglig aktivitet. Någonstans att gå varje dag. Någonstans där man kan få tillbaka sitt värde som människa. När man går hemma och är sjuk känner man sig ofta värdelös och botemedlet mot det är aktivitet.