Jag var i kontakt med min lokala vårdcentral för ca 2½ år sedan då jag var psykiskt nedbruten av ett osunt förhållande. Jag klarade inte av att sköta mitt jobb, jag hade konstanta gråt-attacker och ville inte leva. Läkaren jag fick tid hos lade armarna i kors och skakade nonchalant på huvudet och sa att jag kunde få lycko-piller, om det nu var det jag ville. Jag ville inte ha detta utan ville hellre komma i kontakt med psykolog eller någon att prata med. Men han menade på att detta var nästan uteslutet då det var så svårt att få tid. Det slutade med att jag fick såkallade lyckopiller, dock ingen psykolog el någon som helst uppföljning. Det är tack vare vänner och familj som jag faktiskt tog mig igenom detta och sitter här idag. Men jag tänker ofta på dom som inte har såpass mycket stöd runt omkring sig eller som inte är lika öppna med sitt tillstånd till allmänheten. Har aldrig någonsin varit deprimerad eller liknande förut utan en mycket glad och framåt tjej som är allas stöttepelare. Det kan drabba vem som helst, när man minst anar det.

En person i min närhet tog sitt liv för några månader sen, en annan ett självmordsförsök. Borde läggas ner mer resurser på ungdomars välmående då det verkar krypa längre och längre ned i åldrarna.