Jag har sedan 14 års ålder åkt in till akuten titt som tätt med kramper i magen som gjort så ont att jag haft problem att ens stå på benen när jag kommit in till Akuten. Varje gång blev jag hemskickad med Alvedon och aldrig någon förklaring eller utredning. Vid 20 års ålder blev det värre och jag fick andningssvårigheter i samband med dessa attacker som i sin tur gjorde att jag tappade känseln i hela kroppen och fick bli inburen på Akuten. Efter stickprov visade sig att jag inte hade allergi som läkare hade gissat, nej i förbifarten sa en läkare att jag hade panikångest och att det var ju bra – för då var det inget fel på mig, och inte heller här gjordes någonting utan jag blev hemskickad. Jag har sedan på egen hand sökt mig till Kuratorer och vid de svåraste attackerna ringde jag Mobila Teamet i Nyköping som jag till slut fick en tid hos. Mitt i en attack kom jag in dit med taxi men doktorn hade inte tid utan sa att nu skulle han ta lunch. 2 timmar senare tog han emot mig och jag grät, skakade och hyperventilerade fram min historia till honom. Läkaren svarade mig på ytterst dålig svenska ”att jag inte skulle vara rädd, detta är Sverige och människor är snälla. Att om jag kräktes på gatan skulle folk hjälpa mig för jag var ju en sån söt svensk flicka!” Jag frågade om det fanns någon medicin han kunde skriva ut åtminstone, men han sa att jag var alldeles för ung för att äta sånt (jag var 22 år). Jag frågade om någon kunde hjälpa mig hem, men han bara skrattade och sa att jag var söt igen. Så hem kröp jag och föll ihop 3 gånger på vägen hem. Till slut fick jag kontakt på Psyk i Nyköping och jag kallades till intervju. 7 månader efter intervjun fick jag börja på KBT hos en kvinna på psyk, hon var inte färdigutbildad och spelade därför in våra möten i utbildningssyfte. Vid det tredje mötet stoppades jag i receptionen där dom informerade om att hon var sjuk, men ingen hade tänkt att ringa till mig.
I de följande 2 månaderna försökte jag via telefonsamtal försöka få tag i henne, men på hennes jobbnummer fanns bara telefonsvarare och i receptionen fick jag inget svar och ofta la dom på luren när jag frågade vad som pågick, jag blev också ombedd att sluta ringa, att en annan psykolog skulle få ta mitt fall istället och att han skulle ringa mig. Men efter 2 månader till fick jag nog och ringde igen och då fick jag svaret att min fösta psykolog hade dött och i och att jag inte nu hade hört av mig på 2 måander hade jag blivit borttagen ur deras system. Jag frågade varför den nya psykologen inte hade ringt, men då sa dom att han aldrig hade fått några papper och det var ju ”oturligt”, men enligt dom var det mitt fel. Det enda dom kunde erbjuda var en ny intervju om ett halvår. Vid denna tiden var jag isolerad i min lägenhet, kunde inte ta mig utanför dörren, hade dagliga panikattacker och självmordstankar och ville inte leva längre. Psykvården beskyllde mig för hela detta. Idag har jag en psykolog på psyk, men när jag berättade om detta på intervjumötet denna gången förstod min läkare där inte vad jag pratade om och ville inte kännas vid att detta kunde ens hända. Jag har svårt att lite på sjukvården då jag har fått kämpa så länge och ständigt mötts av oförstånd och besvikelse. Bara at gå i deras korridorer idag är en extrem obehaglig upplevelse och det tack vare psykvården. Jag har aldrig blivit tagen på allvar utan läkare fårn flera håll har försökt få det till ätstörningar (vilket är helt befängt då jag har Emetofobi). Som en läkare sa till mig ”Elin, du är ju sjukligt smal, sluta löjla dig nu, ja låren är ju rätt tjocka, men midjan är äckligt smal.” Jag har blivit psykiskt misshandlad av läkare, akuten och psyk i Nyköping och INGEN har velat ta ansvar för någonting som hänt. Jag är nu 25 år gammal och i och med att jag har blivit puttade mellan olika läkare hela tiden vill ingen längre ens ta i mina papper.