I dag publicerar vi vårt första slutdokument: om den bristande tillgängligheten i svensk psykvård. Min slutsats efter de här veckorna är att det drabbar tusentals svenskar och allra mest de svårast sjuka.

Det handlar bland annat om alla de som fastnat i psykiatrins väntrum, om glappet mellan sluten och öppen vård och om bristen på sängar. Det handlar också om att 1 446 personer tagit sina liv inom psykiatrins vård de senaste fem åren. Siffran är lågt räknad eftersom mörkertalet är stort. Trots fina ord om nollvision märks en uppgivenhet från vårdens sida.

Men här på sajten har vi visat att självmord går att förhindra.

Ändå fortsätter nedmonteringen. Min enkät till landstingen visar att minst sju av 21 sparar på psykiatrin nästa år. Lika många säger att de inte kan svara ännu eftersom budgeten inte är spikad. På andra håll inser man att trenden måste vända, därför har vissa landsting nu tvingats öka antalet sängar. För som Stefan Bergstöm, divisionschef för vuxenpsykiatrin i Norrbetten skriver:

”I likhet med många andra psykaitriverksamheter i landet har vi ibland haft överbeläggningar. Utökningen av platser gör vi för att ge bättre vård, öka patientsäkerheten och samtidigt förbättra arbetsmiljön för personalen.”

Alltså: Fler platser inom sluten vården ger bättre vård, ökad patientsäkerhet och bättre arbetsmiljö. Den slutsatsen vågar jag också dra efter de här sex veckorna.

Därför säger vi: Stoppa nedmonteringen – rädda liv.

Klockan 14.30 kan ni chatta med Ing-Marie Wieselgren psykiatrihandläggare på SKL. Hon är expert på läget för svensk psykiatri. Och efter det kan ni chatta med mig om arbetet med den här granskningen. Redan nu kan du ställa dina frågor här.