Eva, 48, skrev ett desperat brev till Livegranskning om sin kamp för att få hjälp till sin psykiskt sjuka son Lars, 27.

Hennes berättelse är inte unik.
Men sättet som hon fick psykiatrin att faktiskt lyssna och hjälpa är ovanlig:
Eva fejkade ett självmordsförsök och la in sig själv på psykakuten.

Här är hennes berättelse:

Min son Lars är 27 år och har i många år lidit av psykisk ohälsa. Han har sökt hjälp men bara fått piller, piller och mer piller. Den dagen de började skriva ut bensodiazepiner
så var lyckan gjord, för honom, en stund.

För oss andra och honom var det starten på ett helvete.

Lars har en adhd-diagnos ställd på ytterst märkliga grunder och har begått kriminella handlingar endast för att bli “tagen”.
Han har suttit på behandlingshem men har fortfarande ingen rätt ställd diagnos (av en psykiatriker).
Sedan han var 24 år har allt varit upp och ner, in och ut. Fängelse, behandlingshem , mer piller men ingen vård.
I veckan har han gjort ännu ett självmordsförsök, det andra på två och en halv vecka, och vårdas på intensivvårdsavdelningen.
Sedan fredag är han åter inskriven på en psykavdelning i Norrbotten.

Under alla dessa år och framförallt det senaste året då det gått neråt, neråt,neråt för Lars har jag kämpat för att få tala med en psykiatriker.
Jag har skrivit, ringt, lämnat meddelande via sköterskan och jag har mejlat landstingets registrator för att alla mina meddelanden ska bli offentliga handlingar, samt nå dem de berör.

Jag insåg i förrgår, då han skulle sändas från intensiven till psykiatriavdelningen: nu måste jag agera.
Annars skriver de ut honom och han försöker ta livet av sig igen.
Jag måste stoppa detta.

Jag väckte min sambo:
– Skjutsa mig till akutpsykiatrin.
Efter att ha förklarat varför skjutsade han mig.

Jag fick komma in, sa vem jag var och att jag ska ta livet av mig innan min son, för jag tänker inte begrava honom.

Jag gjorde klart för dem att jag menade allvar – på två minuter fick jag träffa en läkare.
– Jag ska läggas in, för jag ska ta livet av mig för att jag inte får träffa en psykiatriker som kan rädda min son, som nu ligger på intensivvårdsavdelningen, sa jag.
Jag sa: precis som alla andra gånger skiter ni i att lyssna på oss anhöriga och i morgon har ni skrivit ut honom. Men innan dess ska jag ha pratat med en utbildad läkare, ingen student.

Jag tillbringade natten på psykakuten och nästa dag kom en underläkare och sa:
-Vi kommer inte att  lägga in dig, för vi tror inte att du kommer att ta livet av dig. Men vi kommer att hålla Lars på LPT (lagen om psykisk tvångsvård) och du ska få en rejält avsatt tid med vår överläkare på måndag. Hon har avsatt tid för dig för att diskutera Lars och hans diagnostisering om han går med på det.

Det är klart han gör. Vi har kämpat för detta i  flera år.

Jag hoppas att få höra att de verkligen kommer att ställa en diagnos, ta bort adh-diagnosen som är taffligt och felaktigt utförd, rensa hans medicinlista.
Jag hoppas också att de mediciner han ska ha, när diagnosen är ställd, ska ställas in någonstans, inte hemma, det klarar han inte.
Jag hoppas att de inser att långt, långt innan missbruket ,av framförallt benzo, har Lars varit sjuk och vi har sökt hjälp men bara fått: ”ta de här pillren och hör av dig till närpsykiatrin”.

Jag har bara en önskan: rädda Lars

Det krävs att man som mor gör ett fejkat självmordsförsök och hotar med att dö före sonen för att få träffa en utbildad psykiatriker.
I dag när jag var med en tv och “lördagsgodis” till honom berättade jag hela storyn, han visste inget om detta, han låg bältad på intensiven då jag klev in på psyket.
Han skakade på huvudet och sa: Du är galen!

Ja, det kan hända, men du förstår Lars att jag ska inte begrava dig. Du och jag ska fixa det här.

***

I dag,tisdag, fick Eva beskedet:

Lars får akut plats på ett LVM-hem (Lagen om vård av missbrukare). Han kommer vara på låst avdelning ett par veckor för att sedan hamna på öppen avdelning. Efter ett par månader kan han söka sig till ett annat behandlingshem. Om han missköter sig där ligger LVM-beslutet kvar och han måste åter till LVM-hem.

—  Nu kan jag sova på nätterna. Jag vet att han inte kan ta livet av sig, jag vet att han inte gör något kriminellt. Och det viktigaste, jag vet att någon sköter om min unge. För det är vad han är. Han är min unge även om han är 27 år.

— Jag vill förmedla alla anhöriga i liknande situationer  att aldrig ge upp, sök nya vägar, även om de inte behöver vara så drastiska som mina.

Fotnot: Eva och Lars heter egentligen något annat.