Om några dagar publicerar vi vårt dokument om självmorden i vården. 15 familjer har berättat om när deras barn, syskon eller livskamrat dog.
Gemensamt för dem är att de förlorat en nära anhörig som vårdades inom psykiatrin, de hörde tidigt av sig till oss när vi drog igång den här granskningen.

En av dem som skrev till oss var Ann-Marie Karlsson, mamma till Eilert.
Den 1 juni förra året tog Eilert sitt liv. Han blev 47 år. För hans föräldrar, fru och tre barn hände det värsta som kunde hände, det de aldrig trodde skulle kunna ske.Sedan dess har Socialstyrelsen riktat hård kritik mot den vård som Eilert fick inom vuxenpsykiatrin i Växjö.

Familjen har valt att öppet berätta om Eilerts sista tid i livet, på en minnessida på webben har de samlat artiklar, bilder, minnesord och dokument.
Det har varit ett sätt att hantera sorgen, när jag pratar med Ann-Marie kommer tårarna.
Hon berättar att de vill berätta av främst två skäl: för att stötta andra med psykisk sjukdom och deras anhöriga och för att få till en förändring inom vården.
– Eilert ville inte berätta eller visa för oss hur han mådde, och det tror vi är väldigt vanligt, han fick oss att ställa upp på hans villkor. Det är sådana saker som vi bär på som en oerhörd skuld om vi hade agerat annorlunda hade vi kunnat hjälpa honom bättre, säger hon.

Men framför allt är sajten en svidande anklagelseakt mot psykiatrin i Växjö som på punkt efter punkt misslyckades i sitt omhändertagande av Eilert.
– Vi förstod direkt att det gjorts stora misstag inom vuxenpsykiatrin i Växjö. Det gick snett från första mötet den 25 april, de slarvade bort journaler, ignorerade oss anhöriga totalt och skrev ut honom trots att han borde ha tvångsvårdats. Han gick in i en psykos direkt efter att han skrevs ut.

Sedan dess har familjen fått kontakt med andra personer med liknande erfarenheter, och landstinget i Kronoberg har nu bjudit in familjen att vara med och utbilda personalen i självmordsprevention.
Ann-Marie säger att vi måste börja prata om psykisk sjukdom och självmord. Precis som det blivit lättare att prata om till exempel missbruk.
– Vi måste få igenom samma tänkande, det här beror ju dessutom till mesta delen på hjärnans sammansättning. Vi måste gå före och berätta, det är så hemskt att gå och bära på själv.
Ann-Marie säger att alla som har liknande erfarenheter är välkomna att ta kontakt med henne via deras sajt.

Tack ännu en gång till alla som hör av sig och bidrar till vår granskning!