Uppdatering: Eftersom en del av er har reagerat på artikeln ska jag förtydliga.

Therese vårdas på en sluten avdelning, vi besökte henne där men gick ut och gjorde intervjun. Hon har aldrig tvångsvårdats, utan ligger inlagd frivilligt. Dels för att få vila och dels för att de ska pröva ut rätt nivåer på hennes mediciner.

När vi träffade henne i onsdags hade hon redan fått så kallad ”egen ut” av ansvarig läkare, det betyder att hon kan ta vara på sig själv och att hon kan komma och gå på avdelningen. Sedan dess har vi haft kontakt flera gånger, senast i går, och Therese har fått godkänna texten. Hon har också haft möjlighet att ändra sig. Men det gäller för alla som jag intervjuar, oavsett var de befinner sig i vården.

Vi diskuterade också vad det innebar att hon låg inlagd och att en del kanske kunde reagera. Det var en bra diskussion, men också lite märklig eftersom Therese är vuxen, klok och väl medveten om innebörden av sin sjukdom.

Therese åsikt, som jag delar, är att hon bestämmer själv och kan ta ansvar för sig själv, dessutom tycker hon att det är viktigt att prata om sin sjukdom, eftersom det inte är något att skämmas för och eftersom okunskapen är stor.

*****

Belysningen på avdelning 57 på NÄL, Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan, är dämpad. Personalen släpper in oss bakom de låsta dörrarna.

Therese, 26, kom till 57:an i tisdags efter att hon blivit manisk. Det var hennes kontaktperson på öppenvården som slog larm. Hon skulle bara kolla nivån på litiumet, som hon gör varje vecka. Men skickades direkt till avdelningen.

– Jag bara låg och gapskrattade, jag var så hög, säger Therese.

Nu är hon matt, trött av medicinen som satts in för att dämpa det maniska skovet.

– Just nu är det ganska skönt att vara här och bara få sova lite, säger Therese.

Annars kan tillvaron på sluten avdelning vara krävande.

 

– Det är det här med låsta dörrar, skramlande med nycklar och att man vet att de har makt. Skulle jag bli manisk igen skulle de så fort kunna skriva ett lpt (tvångsvård), så att jag blir inlåst i en månad. Det är ganska jobbigt.

Therese har fått ”egen ut” av läkaren, det innebär att hon får lämna avdelningen. Men hon måste sova där, och hon måste rapportera när hon går och när hon kommer tillbaka. Hon får inte ha någon mobiltelefon och rummen är kala.

Vi lämnar avdelningen för att göra intervjun.

Therese är van efter många inläggningar under årens lopp, 57:an är ändå en förhållandevis bra avdelning, säger hon.

– Det finns andra avdelningar som är hemska. Stenhård personal, mycket tvångsmedicinering och så, här är det mer öppet.

Vi träffade Therese i onsdags, vi ville veta hur det är att ligga inlagd på en psykiatrisk mottagning. För ett år sedan fick hon diagnosen bipolär, typ 2. Det innebär att hon både kan bli manisk och depressiv. Fortfarande pågår det mödosamma arbetet med att få fram rätt nivå på medicineringen. Sannolikt kommer hon nu ligga inlagd i en månad för att prova ut nya mediciner.

Livet utanför, med jobb och vänner, tar paus.

– Sen får man ta nya tag, börja om igen. Men det är något jag har fått lära mig, så kommer livet bli. Jag kommer aldrig bli frisk, men med rätt medicinering så kommer livet förhoppningsvis fungera så normalt som möjligt.

Therese är en av de personer vi träffat när vi kartlagt människor i väntan på vård. I dag är hon relativt nöjd med den vård hon får, men vägen har varit lång. I nästa vecka kommer ni att kunna läsa mer om det.