De allra flesta som hör av sig till mig är kvinnor. En opinionsundersökning från förra våren, som gjordes på uppdrag av Hjärnkoll, visar att fler män än kvinnor tycker att det är skamligt att prata om psykisk sjukdom, och att de mer sällan söker hjälp.

Det är så klart ett stort problem, för även om den här granskningen blottlägger brister i psykiatrin är det viktigt att poängtera att man alltid ska söka hjälp om man mår dåligt. Det är så klart också en stor utmaning för den svenska psykvården att bygga upp det förtroendet så att sjuka människor vågar be om hjälp. Så att de fortsätter be – eller tjata – som jag vet att många tvingas göra.

Kanske kan vi också bidra till att öka förståelsen för psykisk sjukdom. Jag hoppas det.

I morse träffade vi en kille, som vi kallar Mikael. Han har förlorat förtroendet för psykiatrin eftersom han hela tiden hänvisas till nya kötider. Mikael lider av svår depression, i början av sommaren mådde han så dåligt att han skjutsades in akut efter ett självmordsförsök.

– Det enda de säger är att det är långa köer, överallt är det köer. Jag har mått dåligt så länge nu, säger han.

Lina jobbar nu med att sammanställa alla ”röster” från vår resa. Jag gör ytterligare ett försök att minska den skeva fördelningen män/kvinnor i vårt material. Jag uppmanar fler män att våga berätta.