Lina och jag åker just nu runt och träffar personer som vittnar om den otillgängliga svenska psykiatrin. I går kväll träffade vi Fatima, 28, som fick en remiss till en neuropsykiatrisk utredning våren 2008. Hon står fortfarande i kö till utredning och under tiden har hon bara sporadisk kontakt med vården, för att få sitt recept på antidepressiv medicin förnyat.

– Det känns mest som en väntan, det tillför inte så mycket. De pratar bara om att jag ska genomgå den där utredningen, säger hon.

Jag får mejl från personer som fått vänta i fem år på en diagnos. 

I dag träffade i en kvinna vars mamma dog för drygt ett år sedan. Enligt obduktionsrapporten dog hon av en för hög dos av sin antipsykotiska medicin. Varje gång hon skrevs ut från en psykiatrisk klinik eller skickades hem från psykakuten uppstod samma tomrum. Ingen tog vid, inga läkarbesök bokades in, inga hembesök.

Många av er vittnar om stora brister i glappet mellan öppen och sluten vård.

Tillsammans berättar ni om svårigheter att få hjälp, om väntan, frustration och utsatthet. Vi kallar det den otillgängliga vården och i veckan kommer vi att publicera vårt första dokument.

Har du själv liknande erfarenheter, väntar du på en tid för utredning för dig själv eller ditt barn? Eller är du en av dem som skickas hem med två tabletter efter en natt på psyket? Mejla gärna mig, era berättelser är viktiga. och skicka gärna med ett telefonnummer så att jag lätt når er.