Spela roll, vi väntar lite till vetja!

Nyligen blev jag insatt på intensivvårdsavdelning efter en överdos av ångestdämpande och antidepressiva.
Dagen efter samtalade jag med en psykiater som skrev ut mig direkt. Veckan därpå blev jag inlagd på psykiatrisk akutvårdsavdelning för att följa upp och eventuellt utvärdera hur jag mådde, men även påbörja suicidprevention. Första dagen blev jag tilldelad bevakningsgrad 3a, vilket innebar att jag inte fick vistas någonstans förutom på avdelningen och på den slutna innegården med sköterska för rökning och liknande. Dagen därpå sänktes min bevakngsgrad till 2a, vilket gjorde att jag kunde vistas utanför sjukområdets gränser i sällskap av sköterska. Tredje och sista dagen blev jag utskriven och dom tyckte inte jag hade mer där att göra (likaså jag själv). Det som gjorde mig direkt manad ända från början att komma därifrån var det eviga väntandet. Jag kunde direkt se att avdelningen var upptagen av långt mer allvarliga fall än mitt, då jag enbart var där för suicidprevention, och inte för analys och utvärdering av diagnos som jag själv önskade få. Det direkt patetiska i besöket var inte hur jag utan större problem lyckades övertyga omgivningen att tro att jag var helt frisk från självmordstankar och inte hörde hemma på en sådan plats. Det bisarra var att jag för varje dag fick prata med olika läkare och doktorer och att jag redan från början påpekat att jag har tendenser att manipulera mitt eget beteende för att övertyga omgivningen till min fördel som försvarsmekanism mot tvång och begränsat levande. När jag samtidigt försökte förklara vad jag trodde kunde ligga till grund för mitt beteende och mitt behov av hjälp så bemötte doktorn det med en inställning som talade för att jag bara tror mig vara sjukare än vad jag egentligen är och att min förmåga att analysera mitt eget beteende direkt motverkade några större symptom på allvarlig sjukdom. Det är just min förmåga att själv analysera och undersöka avarter i beteendet som gjort att jag inte tagit självmord för länge sedan utan försökt få hjälp, men det manar samtidigt ständiga frågetecken från mig själv då jag i flera år har befarat att om jag försöker diagnostisera vad jag lider av i för stor utsträckning så kommer tankarna ta över och utesluta någon professionell hjälp över huvud taget. Bra gjort, vården. Verkligen.

Igår var det tänkt att jag skulle få en tid till doktor/läkare/whatever för att påbörja utvärdering och eventuell behandling. Tydligen hade de dubbelbokat mitt möte så jag fick vänta i 40 minuter (efter att med småman paranoja stressat mig dit), därefter prata i cirka 20 minuter om hur jag mådde just då. Just då mådde jag bra, en timme tidigare hade världen lika gärna kunnat gått under, så det har kommit att bli en onödig fråga att ställa till mig. De sa att jag skulle få vänta en stund på någon tid. Cirka 50 minuter senare får jag beskedet att det inte fanns någon tid. Att jag skulle få den i veckan. Bra gjort, vården. Verkligen.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB