Så har det varit för mig

Jag har varit ganska blyg hela uppväxten. Kanske beroende på att jag inte trivdes speciellt bra med de runt omkring mig. Jag hatade skolan. Det enda som räddade mig när jag växte upp var sporten. Jag mådde egentligen ganska dåligt under många år under uppväxten, men struntade i det. Jag var antagligen deprimerad tidigt. Jag var otrygg, hade stora problem med att somna. Jag fick utskällningar från lärare för att jag satt och gäspa. De tog upp det med mina föräldrar så jag tvingades lägga mig ännu tidigare, men inte somnade jag för det inte. Då förstod jag dock inte vad depression var. Jag var ju så ung, typ 10 eller nåt. Några år senare blev mycket värre och värre, till sist orkade jag inte umgås med mina vänner. Vet ej faktiskt varför.

Har alltid känt mig ganska utanför. Flyttade senare till en annan ort för att studera. Det fortsatte att bli värre. Blev mer och mer isolerad, allting blev ett problem. Orkade inte städa, diska tvätta. Försökte bara hålla mig flytande för att klara ekonomin, det var allt som spelade roll, allt annat prioriterade jag bort. Inget självförtroende, undviker i princip alla relationer. 2004 tog jag kontakt med den lokala vårdcentralen. De ställde diagnoser panikångest samt depression efter att ha tagit några blodprover. Det fanns inte tillgång till någon terapi. Jag blev tillsagd att jag får vänta minst 6 månader. Så länge fick jag börja med antidepressiva. Jag pressade istället ekonomin för att ha råd att köra KBT privat. Det var inte helt enkelt som student utan jobb, och bortkastade pengar var det också.

Lite senare flyttade jag tillbaka till min hemort. Jag var utan jobb och fick bo hemma, blev snabbt sämre. Jag hade ingen läkare längre heller. Hamnade i en riktigt dålig period och klarade inte av att äta. Jag låg mest och försökte se på tv och bara få tiden att gå. Några dagar senare hade jag knappt ätit någonting, jag klarade inte av det. Jag kommer ihåg att jag låg och stirra in i väggen och skakade av ångest, visste inte vad jag skulle göra. Dagen efter samlade jag mod och ringde vårdcentralen. Jag förklarade att jag inte ätit på flera dagar och bara låg i sängen. De sa att jag måste ta en jourtid, fast att jag får ringa imorgon istället.

Då kände jag mig ganska lugn och tänkte att nu får jag i allafall hjälp. Dagen efter ringde jag och det kändes bra att jag äntligen skulle få hjälp. Då säger vårdcentralen att man inte alls kan få en sådan tid på jouren. Och om det är akut får jag ringa akuten istället, annars får jag vänta på en tid i 3-4 veckor. Jag förklarar igen att jag inte ätit på flera dagar och måste få hjälp av vården. Hon hänvisar återigen till akuten. Frustrerad ringer jag upp akuten och förklarar återigen att jag inte ätit på flera dagar, bara stirrar in i väggen och försöker andas och måste ha hjälp. Hon frågar om jag har självmordstankar. Då svarade jag nej, men jag måste ha hjälp. Då svarar hon att har du inte självmordstankar får du höra av dig till din vårdcentral. Sen säger hon hejdå och lägger på.

Helt plötsligt befann jag mig i en värre situation. Jag trodde ju att vården var bra i Sverige, trodde att man förstod att om en person inte ätit på flera dagar och ligger och skakar och bara räknar tiden behöver hjälp snabbt. Men tydligen var det inte speciellt prioriterat. Jag blev mer och mer frustrerad. Ringde till ett akut-team och pratade med dem. De kunde inte göra något sa det, bara prata och i vissa fall ändra medicinering. Kändes ok att ringa dem första gången. Jag blev tvungen att ringa en andra gång, och en tredje gång. Det blev bara sämre och de kunde inte göra något.

Till sist insåg jag att det här funkar inte. Någon måste ta ansvar, någon måste göra något. Ringer akut-teamet igen, de frågar igen om jag har självmordstankar, den här gången svarar jag ja. Så tänkte jag, nu får jag i allafall hjälp. Men svaret jag fick var att de ska diskutera mitt fall och återkomma senare. Då tänkte jag ”men va fan ska man göra liksom?”. Jag har ju ringt 3 olika ställen förklarat att jag inte ätit på flera dagar och att jag måste ha hjälp nu, jag har även sagt att jag har självmordstankar, och ändå så är det inte säkert att jag får hjälp. Vad mer ska man göra liksom?

Sen bestämde de sig i allafall för att göra ett hembesök och ändra medicineringen. Det blev tillfälligt bättre, och jag hade en jättebra läkare, som jag tyvärr inte fick behålla. Detta var kring 2006. Sedan dess har jag haft kontakter från och till med psykiatrin. Provat olika behandlingar för depression, ångest, provat både kbt och medicinsk behandling. Det har inte hjälpt. Sen försöker psykiatrin hitta andra diagnoser istället. Men nu har jag ledsnat på det. Man känner sig som någon försökskanin. Jag litar inte på verksamheten. Jag ser heller inga resultat. Dessutom har jag lärt mig mycket själv under årens gång.

Så kontentan blir att psykiatrin inte får komma nära mig igen. Jag tar hand om allting själv nu istället. Då finns det åtminstone hopp om bättring.

  • Tjänstgörande redaktörer: Karolina Strömbäck Horney och Raluca Dintica
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB